För tre år sedan köpte jag ett hus alldeles intill den lilla byns kyrka. Perfekt, tänkte jag. Svenska kyrkan är en fridfull granne och just denna kyrka tycker jag mycket om. Men efter några dagar inser jag att det har skett ett paradigmskifte i det tysta. 

Kyrkopark och kyrkogård ska skötas och det handlar inte längre om kratta och räfsa eller sekatör. Den som sommartid besöker en gravplats eller minnes­lund, för att sörja eller meditera, riskerar att få göra det till ljudet av vinande, illande, bullrande teknik. 

Häcksax, gräsklippare, röjsåg, grävskopa, grusgångsräfsa, flakmoped och motorsåg är alla i dag bullrande maskiner. Park­skötarna bär hörselskydd och när de har gått ett varv i ansandet av den gudomliga växtligheten börjar de om igen. 

Ansvarig kyrkopersonal fnissar överraskat när jag nämner motormattan över byn. De svarar att de inte insett att det är så här det har blivit. Ja. Det är ofta så med människan och hennes utveckling. Varje steg känns logiskt i det ögonblick vi tar det, men plötsligt är vi någonstans där vi inte förväntade oss att vara. En kyrkoherde skyller på den dåliga ekonomin. Tekniken kräver färre anställda och därmed mindre kostnader, menar han. 

När jag berättar för vänner att i mitt långa kringflackande liv har jag aldrig haft en så fridstörande granne som Svenska Kyrkan, då skrattar vi. Visst är det dråpligt. Men när jag just i dag mäter kyrkoförvaltningens trädgårdsarbete så är det 70 db utanför min ytterdörr. 

Visst förstår jag att kyrkogård och park måste skötas. Men hur ansad behöver Guds gräsmatta vara? Och måste kyrkopersonalen starta maskinerna klockan åtta en solig julidag? När folk har semester, sitter i sina trädgårdar och myser med morgonkaffet? Varför inte börja i den bortre änden av parken?

Vi har allemansrätt till ljudrummet. När det gäller skog och mark finns det regler för vad vi får göra och inte göra. På så sätt skyddas vår natur och förblir tillgänglig för alla. Men ingen lag säger att det är förbjudet att miljöförstöra vårt gemensamma ljudrum.

Undersökningar och rapporter visar att den moderna ljudmiljön har blivit så brutal att den utgör en risk för både människor och djurs psykiska och fysiska hälsa. Tjädertuppens finaste nyanser i spelet, sisningen på slutet, uppfattas inte av hönan om trafiken stör och då tappar hon intresset för att lägga ägg. Det ökande bullret i vattnet hotar valarnas kommunikationssystem; de hittar inte hem, inte varandra, inte maten. 

Människan föds med två rädslor; rädslan för höga ljud, och rädslan för höga höjder. Ljud varnar oss för faror. Men när vi tvingas att stänga av hörseln stänger vi alla sinnen och rusar genom storstaden som blinda zombies. Varje enskild bullerkälla kan tyckas obetydlig men vad det eviga bruset gör med oss människor vet vi ännu inte. I ett radioprogram hör jag att människor har blivit känsliga för ljud­-störningar och därmed också mindre toleranta mot andra.

Beror det på att vi blivit mättade av en ständigt närvarande ljudmatta?

Frid är förknippat med tystnad och tystnad är en viktig komponent i alla religioner. Frid är en inre upplevelse; själsfrid. Men frid är också ett ord för den stillhet och tystnad vi upplever när den yttre världen är lugn. Som i skogen, eller vid havet.

Att nå inre själsfrid är den enskildes kamp med sig själv, och den yttre tystnaden kan vara en viktig del i processen att höra sig själv.

Den frid och ro som kyrkan har stått symbol för genom alla tider, var finner vi den i dag? Jo, på golfbanan. Nu finns det nästan lika många golfbanor i Skåne som det finns kyrkor. Även här använder man maskiner för att sköta gräs och grönska, men det tycks vara mer medvetet nyttjat.

Dånande motorgräsklippare är inte förenligt med golfspelare som koncentrerar sig på ett slag.

Golfbanorna är öar av tystnad i en bullrande civilisation. Spelarna rör sig över plan, lika respektfullt och dämpat som man förr förde sig i kyrkan. Golfen har även tagit över dess sociala funktion, spelarna samlas utanför receptionen som man förr möttes på kyrktrappan.

Om varje kyrkoförvaltning är fristående och tar egna beslut innebär då det att Sveriges drygt 3000 kyrkor har bullrande maskinpark i dag?

I Norrköping klipper man de större gräsmattorna med en klippare som spänns bakom en häst. På andra håll låter man trädgårdsarbetet stanna upp när kyrkan har förrättningar. Vissa förvaltningar agerar för mindre störande buller, men som jag förstår det är det ingen allmän medvetenhet inom kyrkan.

Kanske det är dags för Svenska kyrkan att diskutera fram en ideologi för att inte bidra till ett fridstört samhälle? Genom att till exempel välja tystare maskiner när nya ska införskaffas? Och genom att återgå till det äldre systemet, att ge unga människor sommarjobb som parkskötare?

Kanske Svenska kyrkan helt enkelt skulle ge liemannen en förnyad chans?