Lämna uniformen - tappa fotfästet

Det menar Jan Grimell, präst och nydisputerad i praktisk teologi, och med ett förflutet som yrkesofficer.

Han gjorde lumpen som 19-åring, fattade tycke för det militära livet och sökte till officershögskolan där han antogs. Sedan blev det flera år i tjänst som officer och plutonchef. Samtidigt så började han tappa upplevelsen av mening i yrket och lämnade det för en tid.

Han var tjänstledig och började plugga. Men inombords malde frågorna om identitet och vad det var som skulle skapa mening i det nya liv han närmade sig.

– Jag upplevde det som väldigt tufft och inte alls så enkelt som jag hade trott, säger Jan Grimell som sökte efter litteratur som kunde bekräfta de upplevelser han hade. Men det fanns inte, annat än i amerikansk forskning.

– Det passade inte. Jag hade inte PTS, posttraumatisk stress, utan upplevde att det var svårt att skapa mig nytt jobb och därmed ny identitet.

Först läste han psykologi och sedan teologi, ett vägval som gjorde att han började närma sig prästyrket. När teologistudierna var avklarade i Umeå 2009 väntade den ettåriga pastoralteologiska utbildningen i Uppsala för att sedan prästvigas.

– Men jag kände mig inte redo. Jag längtade tillbaka till Försvarsmakten. Så året därpå gick jag tillbaka och började jobba som officer.

Efter två år i uniform visste Jan Grimell slutgiltigt att det inte gav honom vad han trodde det skulle ge: mening. Prästutbildningen avslutades och samtidigt blev han också antagen som doktorand i Amsterdam. Umeå universitet ville att han skulle ges möjlighet att forska men hade inga doktorandtjänster vid tillfället. Men där fanns ett samarbetsavtal med Vrije Universiteit Amsterdam som aldrig tidigare använts, och det passade som hand i handske för honom.

Intensiva år väntade. Jan Grimell, pappa till tre små barn och med mer än en halvtidstjänst som präst skulle samtidigt genomföra en tung studie genom att följa 19 informanter, som alla är eller har varit militärer runt om i Sverige och djupintervjua dessa om livet med och utan uniform under tre års tid. Nu hade han stor nytta av sina år i det militära där han lärt sig noggrannhet, disciplin, precision och kanske ambition.

– Jag ville verkligen forska om det här. Bakgrunden är mina egna upplevelser, men också kollegors som försökt lämna det militära livet men som gått tillbaka. Jag ville skapa kunskap om hur det är och något som andra som befinner sig i liknande situationer kan ösa ur.

Vad gör det med identiteten att byta uniformen till ett civilt liv? Varför kan det vara svårt?

– När du avslutat din tjänst i försvaret upphör också ansvaret för individens del. Sedan ska man ut i samhället. Att lämna en värld, en kultur och ett sätt att förhålla sig till sig själv och andra för att gå till något helt annat kan skapa problem eller utmaningar för den enskilde.

– Det civila samhället och kulturerna där är på många sätt helt annorlunda. I avhandlingen beskriver jag dikotomier, motsatsförhållanden. Det är väldigt uppdelat hur man tänker, gör och agerar i militära sammanhang. För den som lämnar uniformen och kommer till universitetsvärlden gäller plötsligt ett helt annat sätt att förhålla sig, prata och tänka. Det är akademiska kvartar hit och dit och det är inte så enkelt.

Livet i det militära påminner mycket om livet i ett kloster. Här blir man en kugge i ett kollektivt maskineri. Kamratskapet och gemenskapen är stark. Man tar på sig uniformen samtidigt som man tar av sig sina personliga attribut, lägger jaget åt sidan, underordnar sig och lyder auktoriteter. I den strikt hierarkiska miljön råder ordning och struktur.

Där finns också en lojalitet i kamratskapet. Man lägger sitt liv i kamraternas händer och kan vila tryggt i detta att ”jag kan dö för dig”, en lojalitet som kan vara svår att finna utanför den militära miljön.

För den som sedan vill bort från uniformen och tillbaka till det civila livet, väntar helt andra ideal. Här betonas individen och jaget. Här ska auktoriteter ifrågasättas och ingen ska ta skit från någon.

– Kontrasten är stor mellan militära och civila kulturer. Det blir en kulturkrock som är mer eller minde uttalad och upplevd hos dem jag intervjuat. Men det beror också på personerna, hur flexibla de är och vilka möjligheter de har att göra dessa växlingar.

Den som har vänner som kan hjälpa och lotsa in i det civila livet har också fördelar. Men framför allt handlar det om personen i fråga upplever mening i det nya han eller hon gör.

– Om det inte finns kommer resan bort från uniformen att vara väldigt tuff. Då kan det sluta med att man går tillbaka till det militära livet för där upplevde man mening och där var det bra.

I studien visar Jan Grimell att de flesta som tänker lämna det militära livet gör vad han kallar hybridvarianten: man har kvar ena foten i det militära och den andra i det civila livet. Man är deltidsanställd och är inne vissa perioder och tjänstgör i försvaret, men huvuddelen av livet har man i det civila där man kanske pluggar för att få ett nytt yrke.

Andra lämnar verkligen uniformen bakom sig och drar vidare. Medan en tredje grupp går tillbaka till det militära och lämnar det civila livet som var för jobbigt att leva.

– Man hittade inte meningen och kanske hade man inte så många som stöttade.

– Den militära kulturen gör verkligen något med människor. Det spelar ingen roll om du är soldat, civil präst eller civil sjuksköterska. Kulturen är jättestark och ingen är immun. Man påverkas och det skapas en pro-militarisering. Den sker en identitetskonstruktion i dessa miljöer som man måste vara medveten om.

Att få berätta och prata om det man varit med om kan vara livsavgörande. Men hur ska en militär kunna berätta? Och vem ska man berätta det för? Finns där ens någon som vill lyssna?

– Att få sätta ord på vad man känner, tänker och upplever är viktigt. Men också att få berätta vem man är som person, vem man varit och vilken person man är på väg att bli. Ingen har exakt samma berättelse.

Här kan kyrkornas själavård vara till hjälp. Om förtroendet finns. För utan förtroende blir det ingen berättelse.

I avhandlingen lyfter Jan Grimell också det han kallar utmaningen till vänskap – en kallelse till vänskap bortom de gröna fälten.

– Att inte bli isolerad är ett nyckelord. Man kan känna främlingskap när man lämnar uniformen. Men man ska inte bli isolerad. Här blir kallelsen till vänskap väldigt viktig.

– Det är en sorgeprocess att byta identitet. Man måste tillåta sig att vara ledsen och sörja. Det är lite grann som att förlora relationer. Gör man inte det är det svårt att också skapa nya. Man får omfamna och acceptera den sorgen för att skapa utrymme för nya relationer i kallelse till vänskap som behöver ackompanjera övergången till det civila livet, avslutar Jan Grimell.