Om dennes arbetsvillkor, prästgårdarna och medhjälparna handlar en liten skrift, utgiven av Stiftshistoriska sällskapet i Västerås stift: Historien om prästens boställe - speglad i Rättviks prästgårdar, av Sune Garmo

Författaren, präst i Rättvik under många år, har förtjänstfullt skrivit en bok, som kan väcka intresse i vidare kretsar, eftersom de förhållanden och villkor, som lyfts fram, gällde i hela riket. Värdet av boken höjs ytterligare genom att ämnet illustreras med utmärkta fotografier och teckningar.
Till de yttre villkoren hörde att prästen från församlingens grundande på medeltiden och så långt fram som till 1910 fick leva av det som jordbruket producerade.

Detta bestod av dels det han själv som bonde åstadkom, dels en tredjedel av det tionde som bönderna levererade. Det säger sig självt, att förmånerna blev högst olika beroende på om pastoratet var fett eller magert. Mycket tyder på att Rättviks pastorat inte var magert.
Kyrkoherdens gård behövde nämligen som mest närmare 50 byggnader, de andra prästgårdarna, som Kaplagården och Boda prästgård, betydligt färre.
De, som verkligen kunde få det knapert var hjälpprästerna, det vill säga skolprästerna och kaplanerna. Ett rykte påstår, att Karl XI sagt: ”Måttligt skola kaplanerna hava”.

Prästgårdens sociala roll var omfattande. Innan det byggdes mer bekväma värdshus, var det naturligt att socknens celebra besökare togs emot som gäster. Efter en sådan visit i Rättvik skrev H C Andersen: ”Det är så hemtrevligt och vackert i de små rummen, från bokhyllan lyser bekanta namn, hela Skandinaviens nya litteratur väntar här på vinterns dar för att öppna sin lustgård, när is och snö lagt till utanför.”
Sune Garmo påpekar också att prästgårdens roll för bildning och vidare studier var betydande. Åtskilliga av socknens barn fick här uppmuntran att pröva högre utbildning. Vidare var ofta prästfrun den som många vände sig till för att få goda råd vid allehanda bekymmer.

För den som är intresserad av det byggnadstekniska, finns en hel del att hämta. Här beskrivs inte endast de många byggnadernas funktion utan också sådana återkommande bekymmer som husröta och dålig vattenavrinning.
Stiftshistoriska sällskapet i Västerås stift har här gett ut en bok, som på grund av bredden och djupet borde vara värdefull för alla som är intresserade av det lokalhistoriska perspektivet –  även långt utanför stiftets gränser.

Ingemar Bergmark
teol dr i kyrkohistoria och kyrkoherde emeritus, var kyrkoherde i Rättvik och bodde i Rättviks prostgård 1982-1997)

Kommentarer Logga in för att kommentera