Luther gav röst åt missnöjet

Ingen av de teologiska tankar som Martin Luther kom med var unika i sin tid. Allt hade redan tänkts, sagts och motsagts. Inte heller kritiken mot en kyrka och påve som uppfattades leva i överflöd och korruption var ny, eller kritiken mot furstarnas och överhetens överflöd. Det var något annat som gjorde Luther till den store ”protestanten”, ett ord som hans fiender använde. Det är något annat vi ska uppmärksamma detta jubileumsår.

Det säger journalisten och författaren Peter Stanford som just kommit med boken Martin Luther: Catholic dissident. Han är själv katolik och en profilerad, bitvis frän, röst i vitt skilda ämnen. Han har även i olika artiklar lyft fram synpunkter på reformationen som är uppfriskande, provocerande och kompletterande, när årets firande gärna upprepar de slagord och legender som säkert behövdes en gång.

Men vad menar då Stanford gjorde reformationen till reformation och Luther till reformator?

När Luther lämnade de 95 teserna till ärkebiskopen Albrecht och sin stiftsbiskop (spikandet på Slottskyrkans dörr tillhör legenderna) släppte han fram en vrede som många kände. Man kände sig maktlös och utnyttjad av både kyrkan och fursten. Alienation och utanförskap kallar vi det för. Folk förväntades betala för skrytbyggen i det avlägsna Rom. I handen fick de ett papper, ett avlatsbrev, som tänktes vara en slags passersedel till himmelen. Hur kändes det? Deras problem var att varje dag få bröd på bordet.

Det var en svår tid för vanligt folk, med ett skifte av ekonomisystem. Pengar blev hårdvaluta och de fattigaste drabbades, som vanligt. Oron i samhället var stor. Luther blev de missnöjdas och ignorerades röst, och han förstod att använda det.

Luther använde sig av den tidens sociala medier. Han insåg det tryckta ordets möjligheter. Direkt efter att han hade skickat iväg sina 95 teser fick boktryckaren dem. De trycktes i pamflettformat, elakt illustrerade för de illitterata, och spreds med vindens hastighet.

Makten satt i sin puppa och förstod inte vad som var på gång. De gamla metoderna fungerade inte. ”More of the same” var verkningslöst. Påven Leo X tog i början Luther bara för ”ännu en av dessa överförfriskade tyskar”. Men snart var Luthers protest känd och omtalad inte bara i Sachsen utan i hela Europa. Visst kan man känna igen det idag när missnöjet mot de gamla politiska blocken ökar. Stanford är något på spåret.

Vad skulle ha hänt om Luther hade haft tillgång till Twitter, precis som Donald Trump har, frågar sig Peter Stanford. En meningslös fråga, naturligtvis. Men visst kan man undra. Twitter är snabbare, ännu mer direkt, och inbjuder till att impulsivt säga lite för mycket. 140 tecken och så ”klick”. Det skulle passat Luther som hand i handske, tror Stanford. Han säger att när han började tänka Luther-Trump kunde han inte låta bli att fortsätta fundera över att båda verkar ha svårt att möta kritik. Han ser att Luther var lättretad när han utmanades och fick känna motstånd.

”Jag har ingen bättre medicin än ilskan”, säger Luther. ”Om jag ska skriva, be eller predika måste jag vara arg. Det ger kraft åt hela mig.”

Stanfords jämförelse med Trump är vågad och håller naturligtvis inte hela vägen. Det finns andra jämförelseobjekt som skulle vara bättre. Men ingen kommer undan Trump idag. Då har vi något att lära av Luthers tid.

Både Trump och Luther reagerar på angrepp utan att riktigt tänka efter. Båda har framgång i att kommunicera direkt och använda kraften i de maktlösas vrede. Det berättas till exempel om Luther att han, när påven sagt att Luther skulle exkommuniceras om inte allt han skrivit förstördes, skrev Mot Antikrists avskyvärda bulla på några timmar. Han skrädde inte orden. Påven kallades både det ena och det andra. Pamfletten trycktes och spreds innan svärtan hunnit torka, och med ens hade alla nytt bränsle på den eld som brann.

Luthers stora framgång berodde på att han valde att runda kyrkans megafoner i predikstolarna. Han nådde ut direkt med tryckpressen som vapen. Trumps vapen är dagens Twitter. Trump är en populist, men Luther var inte dålig han heller, menar Peter Stanford.

Det är möjligt att Stanfords jämförelse är överdriven, men han vill och tror att reformationen kan hjälpa oss att förstå och handla rätt idag. För Luther var det när allt kommer omkring avgörande att varje människa själv ska kunna se, förstå och handla. Det är reformationens bestående gåva till oss. Där tar alltså jämförelsen med Trump slut.

Anledningen till årets reformationsjubileum är naturligtvis för kyrkorna att fira en kyrkohistorisk gigant och att utvärdera sitt eget budskap. Också idag måste evangeliets förkunnelse finna sin form med hjälp av det som varit och det som är. Reformera betyder ju återfinna en form som bär. Men man får inte glömma att Luther faktiskt inte bara omformade kyrkan utan att han gav oss det moderna Europa.

Peter Stanfords förtjänst är att han säger att reformationen därför borde firas av alla i vårt samhälle. Det man ska lära av är Luthers stora mod, säger han. Man måste förstå att till dess att Luther framträder hade den katolska kyrkan under 1000 år varit den helt dominerande makten i hela Europa. Han vågade stå upp. Han insåg naturligtvis att det kunde kosta honom inte bara namn och rykte, utan livet. Men han vågade. Hans oböjliga övertygelse om sin uppgift, hans frimodighet även om han var ensam, hans enorma kraft gjorde att han faktiskt inte bara överlevde utan också lyckades.

Lika viktigt är att han levde sin tro. Påven tyckte att den där ”lille munken” från ett obetydligt universitet någonstans uppe i de germanska skogarna lätt skulle kunna oskadliggöras på det vanliga sättet, med bannlysning och förvisning. Men det gick inte med Luther. Folk förstod vad han sa och såg att han menade allvar. Ytterligare en sak är hans obändiga budskap att varje människa till slut kommer att stå ensam inför Gud. Det enda skydd, den enda frälsning, som då gäller är Guds Ord och människans tro. Egna goda gärningar är då irrelevanta, för att inte tala om kyrkans avlater och dylikt.

Att lyfta fram samvetet är ett modernt sätt att förhålla sig. Människan svarar för sig själv, utan mellanhänder. Detta öppnade vägen in i 1700- och 1800-talets upplysning som poängterade de mänskliga friheterna att yttra, tänka, trycka och tro vad man vill, såsom ens samvete bjuder. Det är demokratins grund. Det är Stanfords huvudbudskap. Också det fria valet att säga ja eller nej till Gud blev ju en konsekvens. Men att varannan person skulle förneka Guds existens, som nu sker i samhällena i Europa, fanns säkert inte i Luthers föreställningsvärld.

Luthers arv, säger Peter Stanford, är bilden av människan inför Gud utan mellaninstanser, förlitande sig på den tro och förtröstan som ett fritt samvete upplyst av evangelium ger. När han 1521 ställdes inför riksdagen i Worms och det krävdes av honom att han skulle dra tillbaka sina antipapistiska skrifter svarade han:

– Om jag inte övertygas av Bibeln (för jag litar varken till påven eller myndigheter, eftersom det är väl känt att de ofta misstagit och motsagt sig själva), är mitt samvete bundet till Guds ord. Jag kan inte och kommer inte att göra avbön för något, eftersom det varken är säkert eller rätt att gå emot sitt samvete. Här står jag och kan inte annat. Så hjälpe mig Gud.