Ondskan ser inte ut som vi tror

Djävulen är en pudel. Som är Per Mattsson. I en trång passage bakom Elverkets scen sveper Dramatenskådespelaren förbi i fotsid rock och lurvig öronmössa. Med bara en dryg vecka kvar till premiär inleder ensemblen ännu en repetitionsdag med en av teaterhistorens mest emblematiska berättelser: Faust.

Denna gång är den rejält ombearbetad. Dramatikerduon Jens Ohlin och Hannes Meidal, vid det här laget vana vid att sätta tänderna i klassiker av Strindberg och Shakespeare, har med utgångspunkt i Goethes pjäs och Thomas Manns roman skapat en ny föreställning av den äldsta av frågor.

Ondskan – varför måste den finnas? Någon teodicébearbetning rör det sig dock inte om. Istället kretsar pjäsen kring vår eviga benägenhet att förlägga ondskan utanför oss själva och vår svårighet att identifiera ondskan i tid, innan det är för sent.

Att just de aspekterna lyfts fram är inte konstigt. Dagens ideologiska klimat är djupt polariserat. Varje läger demoniserar motståndaren, och på individplan ängslas vi djupt över den offentliga bilden av oss själva. Ingen vill tillhöra det onda laget.

Samtidigt växer stödet för krafter som vill nedmontera demokratin. I många länder har den redan påbörjats. Vid vilken punkt kommer den vara bortom räddning?

Jens Ohlin och Hannes Meidal vill undersöka ondskans blinda fläck.

– Ögonblicket då man säljer sin själ, hur ser det ut? Är det ens möjligt att själv se det? De flesta handlingar begås med gott uppsåt för att bli kvitt det onda en gång för alla, säger Jens Ohlin.

– Albert Camus skrev att människan helt enkelt bara har att acceptera sin djuriska natur. Men han konstaterar samtidigt att det enda som skiljer oss från djuren är det faktum att vi vägrar acceptera vår djuriska natur, säger Hannes Meidal.

Trots pjäsens namn har Meidal och Ohlin bytt ut huvudrollsinnehavaren. Faust, han som sålt sin själ till Djävulen, har försvunnit. I stället är det Fausts bästa elev Wagner som står i centrum.

Pjäsen utspelar sig i ”Huset”, ett bokstavligt och mentalt rum. Wagner ska ta över efter Faust, som varit det stora geniet. Men när hon gör det kryper också hemligheter fram. En kvinna visar sig ha varit instängd i källaren tillsammans med sina barn i 24 år, den tid Faust fick av Djävulen.

”Du har hört deras rop”, säger Djävulen.

Men Wagner kan inte minnas att hon har hört något.

– Där och då påbörjas hennes kamp för att rentvå sig från skulden över att ha blundat. Fausts lära gick ut på att man måste ner i källaren för att bli hel och sann. I både konsten och politiken finns en vilja till renhet och en dröm om att vara ursprunglig och sann. Den drömmen rymmer alltid en risk, menar Jens Ohlin.

Thomas Mann använde sin roman för att beskriva Tyskland mellan 1880 och 1943. Även i dagens samtal om den politiska utvecklingen med sina smygande förskjutningar går liknelserna gärna till mellankrigstidens Tyskland.

– Vi måste lära av historien, men hur gör vi så att det inte bara blir en banaliserande viftning? 30-talet är den mest laddade perioden i vår moderna historia och smärtsamt tydlig som illustration till frågan om var ondskan börjar, säger Hannes Meidal.

Samtidigt är det inte främst den yttre utan den inre ondskan de vill dissekera. Kampen förs ofta på fel planhalva, menar Meidal och Ohlin. Visst ska kampen mot ondskans föras i yttervärlden. Men den största utmaningen är den inre.

– Eftersom ondskan är obegriplig placerar vi den utanför oss själva. Med det försvinner också möjligheten till självrannsakan. Man pekar på andra istället för att peka på sig själv. I vår tid har pekandet blivit konkret, med tummar upp och ner på sociala medier och en förväntan att ständigt ta ställning för rätt sida. Men man kan vara emot hur mycket som helst utan att det leder till någon form av självkritik.

Förr var Djävulen en mytologisk gestalt, så är det inte längre. Vad gör det med vårt sätt att prata om ondska?

– I vår pjäs uppfinner Wagner idén om att pudeln är Djävulen. Snart inser hon att det inte kan vara så enkelt som att ondskan är en särskild figur. Då avpolletteras han. Men i samma stund som hon har gjort sig av med Djävulen saknar hon också en samtalspartner, säger Jens Ohlin.

De tycker att det saknas platser för samtal om ondskan. Inte förs det i kyrkan, åtminstone inte på ett sätt som når bredare kretsar. På sociala medier kan man ibland hitta angelägna meningsutbyten, men de drunknar gärna i det dominerande ytliga flödet.

Jens Ohlin tar krisen inom Svenska Akademien som exempel. En kris som väckt akuta frågor om etik, moral och om individens ansvar för destruktiva strukturer, men där det inte funnits vare sig sätt eller utrymme att formulera sig öppet kring delaktighet och skuld.

Många av oss är akademiledamöter i vitt skilda sammanhang.

– Vi behöver en samtalsfrekvens som gör det möjligt att säga ”Jag visste vad som pågick, jag kan inte förklara varför jag inte sa något – kan vi tala om det?”. Om vi aldrig når dit kan vi inte heller tala om det som möjliggör ondska.

Samtidigt – om man jämför – är samtalet om Gud ännu mer frånvarande, konstaterar de. Ondskan är ändå erkänd i samtiden. Gud saknas helt, i alla fall som ett slags inre angelägenhet.

Både Hannes Meidal och Jens Ohlin är uppväxta i ateistiska hem. Hannes Meidal upptäckte Bibelns fascinerande språk och historier när han gick på high school i USA. Där gick eleverna omkring med basebollträ i ena handen och King James Bibel i den andra, som om det var den naturligaste sak i världen.

Jens Ohlin sökte som ung Gud i alla former. I dag har han Gud som en naturlig inre samtalspartner.

– Det slår mig nu att Wagner i pjäsen inte talar om någon Gud som motkraft. Det är individen som ska vara Djävulens motkraft. Försoning är något man får från andra eller söker med sig själv.

Den egna ondskan då, hur står det till med den? Den är lättare att se sedan de blev föräldrar, säger de. I och med barnen finns det en oförställd blick på vem man är, en bild av en hjälte som inte kan göra fel. Glappet till den person man är i verkligheten är stort och gör bristerna tydliga. Man får syn på vad i sig själv som man inte ska odla.

Faust är en berättelse om kunskapens pris, han säljer sin själ till Djävulen för att få kunskap. Vilket pris betalar vi för kunskap i dag?

– Det vi köper i dag är inte kunskap utan omedelbar behovs-tillfredsställelse. Vi säljer vår själ för njutning, menar Jens Ohlin.

– Vi dagtingar allihop i den lilla världen. Trots att alla är medvetna om klimathotet tycker vi att just jag kan väl få åka på den där resan, säger Hannes Meidal.