Stor teolog som förnyade kyrkans inre liv

BOK
Gustaf Aulén – biskop och motståndsman
Jonas Jonson
Artos

Tidigt förvärvade han goda vanor – och dåliga. Han tog en ordentlig promenad varje morgon. Därefter satte han sig och skrev, i sällskap av sin pipa, som han troget blossade på. Han hade ett gott humör och gillade ett trevligt umgänge. Han stimulerades inte av konflikter. Inte ens i sina memoarer visade han sina känslor.

Hans bok Den allmänneliga kristna tron kom ut första gången 1923 och den sista och sjätte upplagan 1965. Den översattes också. I över ett halvt sekel var den kursbok för oss teologistuderande. Sitt internationella genombrott fick Aulén på 30-talet med Den kristna försoningstanken. Den engelska utgåvans titel blev fyndigt Christus Victor, där Jesus framställs som den lidande och segrande Kristus. Den trycktes i över tjugo upplagor. Han var också musikalisk och komponerade de två psalmerna Fädernas kyrka och O liv, som blev tänt.

Aulén föddes i en småländsk prästfamilj, tog studenten i Kalmar och läste teologi och blev docent i Uppsala. Prästvigdes 1907. Gifte sig med Kristine från Oslo och fick flera barn. 1913 gick flytten till Lund som professor och under de tjugo åren där skrev Aulén 8 000 sidor. 1933 installerades han som biskop i Strängnäs. Som kyrkoman blev han ekumen och inspirerades av den liturgiska rörelsen inom Anglikanska kyrkan. Genom detta engagemang medverkade han i de olika kommittéer som förnyade kyrkans musik och gudstjänst.
Om detta berättar psalmdiktaren och biskopen emeritus i Strängnäs Jonas Jonson i sin högintressanta bok om sin företrädare. Jonson är historiker och greppet är kronologiskt, han förenar en rättmätig beundran med kritik. Han visar en imponerande kunskap om källor och litteratur, och han ger en fyllig och mångsidig bild av denne flitige och förnyande teolog.

Aulén blev biskop när Hitler blev rikskansler. Kyrkorna utmanades av nazismen. Men dramatiken började med det fascistiska Italiens krig mot Abessinien/ Etiopien 1935. De krigiska händelserna i Afrika, andra världskrigets utbrott, Sovjets krig mot Finland och nazisternas ockupation av Danmark och framför allt av Norge utmanade Aulén till ett nytänkande. Tidigare utlade han trosbekännelsens andra artikel om Kristus i en tvåfrontsbatalj mot både ortodoxa och liberala teologer, där han hävdade det äktkristna mot deras falska anpassningar.

Men i en alltmer sekulariserad tid räckte inte kristna motiv, så Aulén började framhålla första artikeln med ”skapelsens lag”. Den hävdar kärleksbudet och är en förpliktelse för alla – inte bara troende. Han drev rätten, rättsstaten och den internationella rättsordningen, Nationernas Förbund mot diktatorernas omänskliga och rättsvidriga maktutövning.  Biskopen framträdde som en kraftfull antinazist, vilket Norge belönade honom för.
Aulén utvecklade stegvis grunden för en samhällsteologi med ”skapelsens lag”. Men han tillämpade den, enligt min kristet humanistiska syn, för litet. Samhället moderniserades under hans tid, men han – liksom så många andra – bidrog lite till det projektet.
Aulén är värd vår högaktning för att han förnyade kyrkans inre liv. Han har en plats i Sveriges historia. Synd bara att han inte också sökte förnya kyrkans roll i modern tid. Kan vi hitta rollen i vår postmoderna tids mångfald?  Behöver vi då inte tänka vidare på ”skapelsens lag”?