Terrorgruppen Hamas hyllas för pogromen

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Detta är det dödligaste angreppet på judar sedan ­Förintelsen.” Så beskriver Deborah Lipstadt det som skedde i Israel den 7 oktober 2023. Hon är historiker och särskilt sändebud för att övervaka och motarbeta antisemitism (Special Envoy to Monitor and Combat Antisemitism).

Femtio år efter Jom Kippur-kriget, ­sjuttiofem år efter att staten Israel utropades och åttio år ­sedan Förintelsens mordiska maskineri gick på högvarv är vi många som famlar efter ord för att beskriva barbariet när judar förra lördagen mördades, våldtogs, lemlästades och kidnappades. För några dagar sedan fick jag veta att två av offren var en ­kollegas dotter och svärson. Parets son över­levde bara därför att föräldrarna skyddade honom med sina kroppar.

Ändå måste något sägas eftersom denna ­pogrom utgör ett nytt kapitel i Hamas historia. ­Vanligtvis är det med självmordsbomber och raketer som de försöker mörda så många judar som möjligt. ­Visserligen avfyrades även denna gång tusentals ­raketer (troligen gjorda av vattenledningar), men att fler än tusen personer med maskingevär lyckades ta sig in i Israel och gå från hus till hus i kibbutzer och samhällen för att massakrera civila – det är något nytt.

Trots svårigheten att finna ord måste åtminstone tre saker sägas i denna situation.

För det första är det nu uppenbart att den ­israelisk-palestinska konflikten i högsta grad är en del av den svenska samhällsdebatten. På ­flera ­orter ­anordnades demonstrationer med flagg­viftning och godisutdelning för att fira Hamas ­senaste pogrom. I Malmö tutade och blinkade hundratals bilar i en demonstration. I mitt grannskap i Lund sköts fyrverkerier. På demonstrationsplakat har det under de senaste dagarna bland annat stått ”Hela Palestina måste befrias av en ­islamisk armé” och ”Lösningen är jihad”. På en svenskspråkig hemsida står det att läsa: ”Det heroiska palestinska motståndet har öppnat ett nytt kapitel av strider med värdighet och stolthet i gryningen den 7 oktober 2023.”

För många är det nog nu tydligt att, som det ­heter på franska, les extrêmes se touchent, ­ytterligheterna möts: Såväl Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) som delar av svensk vänster stödjer islamistisk ­terror. Bör vi inte ställa frågan var gränsen går för del­tagande i terroristorganisation? Sedan den 1 juni 2023 är det ju brottsligt att främja, stärka och ­understödja en terroristorganisation.

Särskilt anmärkningsvärt är det att detta stöd för Hamas till och med finns representerat i Sveriges riksdag. Att en riksdagsledamot – som ­dessutom är suppleant i utrikesutskottet – under flera års tid har deltagit i olika sammankomster där Hamas har ingått är för många direkt stötande. Det är förvisso sant att denna politiker har fått många personröster – gissningsvis även bland presumtiva Hamas­anhängare i Malmö – och därmed är viktig för sitt parti i nästa val, men frågan måste väl ändå ställas om det är rimligt att hans parti fortsätter att försvara en kandidat med ett sådant CV. Är inte detta – för att parafrasera Matteusevangeliet 23:24 – ett uttryck för att sila ålfiske men svälja röstfiske?

Det andra som har blivit uppenbart under de ­senaste dagarna är att den drivkraft som motiverade ­Hamas pogrom inte är en tvåstatslösning som ju innebär att två folk lever i två nationer sida vid sida i fred med varandra. I den svenska debatten förekommer termen ”tvåstatslösning” så ofta att många tycks tro att det är realistiskt att även parter som Hamas skulle kunna ställa sig bakom den.

Under de senaste dagarna har jag oftare än ­tidigare hört parollen ”Från floden [Jordan] till [Medel]havet kommer Palestina att befrias.” Det är därför Hamasrepresentanter – till många journalisters stora förvåning – stolt har deklarerat att inga ­civila har mördats och kidnappats, bara ­judiska ”bosättare” – eftersom alla judar anses vara ­bosättare på palestinsk mark. 1948 är det viktiga årtalet enligt detta synsätt, inte 1967. Israeliska ­bosättningar på Västbanken är förvisso ett stort hinder mot en tvåstatslösning, men de är inte det enda hindret. Det är anstötligt att det anordnas kurser i Jerusalem som får kursdeltagare att tro detta. De senaste dagarnas händelser har fått fler att förstå att Hamas inte är en partner i fredssamtal. Hamas representerar i stället just det som förhindrar fredssamtal.

Det tredje som blivit tydligt är att kyrkorna behöver fortsätta självkritiskt granska den egna teologin, förkunnelsen och liturgin. Jag hör till dem som menar att kyrkorna i hög grad har bidragit till den ­antijudiska diskursen. Det går inte att tänka sig 1900- och 2000-talens antisemitism utan att kristna i tal, skrift och bild systematiskt och under många århundraden genom historien har talat illa om judenhet och judendom. Få kristna vill höra detta – och Svenska kyrkan utgör inget undantag.

Det är förvisso mindre glamoröst att städa den egna stugan än att förmätet förmana andra hur de ska leva sina liv. Men hör det inte till vårt uppdrag att vara självkritiska? Kristnas traditionella sätt att tala om ”fariséer”, ”judar”, ”Lagen” och ”förbundet” har på avgörande sätt bidragit till stigmatiseringen av judar. Det är därför viktigt att kristna intensifierar arbetet mot den kristna antijudiska teologin.

Ett specifikt exempel är texturvalet i Evangelieboken: Uppenbarelsebokens text om ”Satans synagoga” kommer att läsas ungefär samtidigt som Bokmässan – som i år hade temat Judisk kultur – infaller om två år. Är det inte lämpligt att göra något åt detta textval innan dess? Nyligen presenterade Evangelical Lutheran Church in America dokumentet Preaching and Teaching ”with Love and Respect for the Jewish People”. Det bör översättas, spridas och studeras.

Den största utmaningen för kristna är ersättningsteologin – det inflytelserika paradigm som hävdar att judendomen är sämre än kristen­domen. Även i den form som David Novak kallar ”den mjuka ersättningsteologin” är den djupt problematisk. Det finns andra sätt att relatera till den judiska trostraditionen.

Allt detta behöver kristna tänka på och tala om när judenheten har genomlidit den värsta dagen ­sedan Förintelsen.

Jesper Svartvik