Hur göra församlingsvalen demokratiskt legitima och praktiskt hanterbara utan att församlingsbegreppet tunnas ut?
Hur stoppa församlingsdöden och ersätta den med levande församlingar?
Består församlingen av dem som faktiskt församlas i en viss kyrka, av dem som råkar bo i området, eller av dem som har en gemensam trostolkning och liknande värderingar oberoende av var de råkar bo. Samariterna får sin församling och fariséerna sin. Och vem ska bestämma över verksamheten?
Det är bra att man har vridit och vänt på frågorna. Till dem som misströstar vill jag säga, att ingen lösning är absolut och inget alternativ kommer att göra alla nöjda.

Då kanske vi kan påminna oss om det vi redan vet. Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission har under kyrkans långa historia skett inom väldigt olika strukturer. Visst är den yttre formen viktig, inte minst för att minska onödig friktion, men levande församlingar byggs inifrån. Framgångsrika församlingar kännetecknas inte av sin organisation, utan av entusiaster – av präster, anställda, förtroendevalda och församlingsbor som bryr sig och engagerar sig. Anden tar inte fäste i den formella strukturen, utan i och med och genom levande medarbetare, moderna kristuslärjungar som brinner för uppdraget, och i ord och handling upprättar människor och gör Guds rike synligt.
 Nu är besluten i stort sett fattade. Vårt uppdrag är för viktigt för att låta sig störas av formfrågor. Och om vi är missnöjda, låt inte det hindra oss från att i än högre grad utveckla innehållet. Är vi nöjda kan vi med fulla segel låta anden blåsa oss vidare.