Nu har äntligen revisionsgruppens förslag till ny kyrkohandbok presenterats och överlämnats till kyrkostyrelsen.

Det har varit en ytterst långdragen process att ta fram en ny handbok, och jag behöver väl knappast redogöra för alla turer och konflikter kring det. Men där har också funnits glädje hos många remissinstanser och församlingar, att få prova nya grepp och dela med sig av synpunkter och erfarenheter.

Det var med stor spänning som jag printade ut en tjock lunta på 229 sidor, del 1 av kyrkohandboken, den som innehåller själva ordningarna, bönerna, men inte musiken. Med en smäll släppte jag bunten på bordet framför mig. Ivrigt började jag bläddra genom de heta sidorna.

Eftersom jag själv hade granskat språket i remissutgåvan och lämnat in synpunkter, så kunde jag efter en genomläsning konstatera att revisionsgruppen har lyssnat till mycket, men inte till allt. Smaken är väl olika, antar jag. Och vissa ordvändningar som jag personligen upplever som lite för banala finns kvar. Men där finns också böner och texter som är av mycket hög kvalitet.

Handboksförslaget har en ny struktur jämfört med 86:ans. Samtliga gudstjänster är tänkta att utformas enligt mönstret: samling, ordet, måltiden och sändningen. Det finns en stor frihet i att bygga liturgin enligt de olika valbara momenten, men det ställer betydligt högre krav än nu på prästernas och musikernas känsla för helhet och gestaltning.

Jag tror att det är viktigt att man känner igen sig i gudstjänsten oberoende av vilken av våra kyrkor man besöker. Det bör inte spreta för mycket. Handboksförslagets struktur är tänkt att hålla samman Svenska kyrkans gudstjänstliv. Det återstår att se hur utfallet kan bli av ännu fler valmöjligheter. Lokal färg och prägel är berikande, så länge den inte blir så annorlunda att den blir utestängande.

Den riktiga överraskningen blev: ”Prästen kan efter instiftelseorden läsa: Stort är trons mysterium.” Detta vanliga bruk har ju tidigare ansetts en smula kontroversiellt. Det är glädjande att se det infört som en möjlighet i handboksförslaget. Improperierna är fortsatt borttagna ur långfredagens ordning, och det är gott och väl. Det tyder på att revisionsgruppen anser att den är teologiskt alltför svårsmällt med sin antisemitiska anstrykning.

Dopordningen är intressant: Språket känns tydligt i inledningsordet. ”I dopet görs ingen skillnad mellan människor. Ingen är störst eller minst … Man har också undvikit personliga pronomen som ”han” och ”honom”, och ord som ”rädda oss från det onda”. Teologiskt vill man visa att Gud är bortom genus och att dopet är ”gemenskap med Jesus Kristus” - i stället för att använda uttrycket ”för oss in i sin kyrka.” Om nu detta blir mer lättbegripligt eller bara urvattnat, det är en annan fråga.

Ett ord som återkommer i vissa böner och i den ena befrielsebönen är ”brustenhet”. Det verkar ha blivit ett slags modeord i vissa kyrkliga kretsar, förmodligen för att undvika ordet ”synd”, trots att synd är ett könsneutralt begrepp! Kanske är man rädd att dopgästerna ska missförstå vad ”synd” egentligen innebär? I vigselordningen har revisionsgruppen lyssnat till synpunkter från mig och andra remissinstanser och nu lagt till ”Att leva som makar/ man och hustru” i inledningsordet. Tidigare var det ”Att leva som gifta”.

Vid prefationens inledning 2, hittar vi uttryck för ”inklusivt språk” där ”Fadern” ersatts av ”Skaparen” och ordet ”Herre” strukits. Samtidigt finns den traditionella indelningen också kvar för den som så önskar.

Tackbönen efter kommunionen ger också en tydlig vink om vilken teologi som gäller vid kyrkoårets slut. Där finns bara ett alternativ: Borta är orden om vaksamhet, väntan och Kristi återkomst. Nu blir jag faktiskt lite kritisk till bristen på allvar. Den tidigare färgstarka texten har ersatts med en betydligt plattare som jag tolkar: ”Tack för inbjudan till festen!” Man vill man kanske undvika den teologiskt obekväma spekulationen om ”en dubbel utgång”?

Måhända matchar teologin i handboksförslaget resultaten från den tidigare undersökningen om prästers tro? (De flesta har en traditionell kristen tro, men en minoritet omfattar alternativa tolkningar.) De allra flesta texter i handboksförslaget är därför teologiskt rätt traditionella, men vissa av de nyskrivna appellerar förmodligen till dem som inte har en lika traditionell tro, eller som söker nya språkliga uttryck.

Jag kan slutligen konstatera att handboksförslaget 2017 del 1, borde fungera bra i vår kyrkas gudstjänstliv, och att den innehåller både valfrihet och teologisk spännvidd. Här finns något för de flesta traditioner. Liksom Luther ”kan vi lyfta på hatten och gå vidare” inför det vi inte uppskattar. Jag vill ge alla som arbetat med förslaget en eloge för detta.

Men sedan har vi det där med musiken, där revisionsgruppen erkänt att mer arbete behöver göras. Då inställer sig genast frågan hur kyrkomötet ska kunna godkänna en handbok när den ändå skulle revideras inom några få år? En logisk följd vore att man arbetar vidare med musiken och väntar med att anta handboksförslaget tills allt är på plats.