Hur många av er har under er skolgång, från förskolan till universitetet, fått mer än två timmars undervisning om samer? Några enstaka händer räcks upp, och vi andra ombeds att se oss omkring. Det är ett strukturellt problem att de allra flesta av oss vet ganska lite om samisk kultur och samisk historia.

Frågan ställdes av historikern Anna-Lill Drugge, på Vetenskapsfestivalen i Göteborg. Hon är en av forskarna som medverkar i Vitboken, De historiska relationerna mellan Svenska kyrkan och samerna i två band som kommer ut i dagarna. I februari kom boken om nomadskolorna, som handlar om det som ryms i den långa och berörande titeln: När jag var åtta år lämnade jag mitt hem och jag har ännu inte kommit tillbaka.

Det som hänt kan inte göras ogjort. Men det kan lyftas fram i ljuset, vi kan försöka göra bot och bättring, samtala och lära oss, ändra i historieböcker och språkbruk. Att Svenska kyrkan nu lägger fram pusselbitar till det är bra. Man säger också tydligt att detta inte är tänkt som en slutpunkt, utan som ett underlag för samtal.

Sverige har en kolonial historia, nära i både tid och geografi. En historia som fortfarande lever. Tidigare i år vann Girjas sameby ensamrätt till småviltsjakt och fiske inom sitt område. Domen i Gällivare tingsrätt har nu överklagats av staten. Det här är dagsaktuella frågor: Vem har rätt till marken, vattnet och jakten?

Samisk kultur och samisk historia, relationen mellan Svenska kyrkan och samerna, och Sverige och samerna är inte historia. I alla fall inte om man med historia menar att det är något passerat eller något som inte längre har bäring. Det är en del av vårt arv, både för samer och andra, och det är aktuellt i dag.

Sverige har utövat koloniala övergrepp, och berövat människor så grundläggande saker som namn och hem. Det måste vi vara medvetna om, det måste vi bearbeta och sörja, och utifrån det måste vi arbeta vidare. Anna-Lill Drugge sa också att en del av processen är att drömma om hur vi vill ha det, hur vårt gemensamma sammanhang ska förhålla sig till att det finns en ursprungsbefolkning med en levande historia och kultur. Och när vi drömmer om det kan vi också göra något åt det.

Antje Jackelén skriver i Vitbokens förord att hon hoppas att ”det som nu tagit sin början får fortsätta: uppgörelsen med en historia av kolonialism, benämnandet av ondska och smärta och mobiliseringen av viljan att bygga ömsesidiga, respektfulla och rättvisa relationer.”

Frågor om rasism mot samer och relationen mellan samer och Svenska kyrkan berördes också i olika panelsamtal på Vetenskapsfestivalen. Där kom det upp hur viktigt det är att synliggöra och tänka in samer. Att det i kyrkor och på offentliga platser kan finns samiska uttryck, att samiska gudstjänster inte behöver vara något ”annat”, utan att samiska språk och samisk kultur kan finnas i de ”vanliga” gudstjänsterna. Att samiska perspektiv kan tillföra något i det offentliga samtalet. Att inte glömma bort att vi har en ursprungsbefolkning. Kanske kan vi tillsammans börja där?

Sara Blom