Den kristna trons evighetsfrågor består

Intresset för att diskutera religion som ett fenomen bland andra har ökat. Däremot verkar inte samma intresse gälla för innehållet i de religiösa påståendena i sig. Varför det är så kan man naturligtvis fundera på. Men säkert är det en mängd olika faktorer som samverkar. Sekulariseringens vindar blåser starka i vår del av världen och därmed ökar också avståndet till innehållet i exempelvis den kristna tron. Samtidigt är den gamla respekten för kyrkan som samhällsinstitution bortraderad.

Tack och lov för det, säger säkert många. För allt var minsann inte bättre förr. Samma tack kan gälla för det faktum att den kyrkliga och religiösa kulturen inte längre är homogen. Nu är Svenska kyrkan sedan 13 år tillbaka ett samfund bland andra och kan med klippta band till staten och ”bara vara kyrka”. Men det är svårt att ömsa skinn och byta fot. Kyrkan är fortfarande lite yrvaken och vilsen i sin nya roll.

Svenska kyrkan är i stark förändring och har mycket att brottas med. De yttre förändringarna är en sak. De inre en annan. I veckans nyhetsuppslag visar Kyrkans Tidning att gudstjänstbesöken bland dem som tillhör Svenska kyrkan minskar generellt över hela landet. Lysande undantag finns. Dessa kan andra församlingar lära av och hitta inspiration hos.

Gott så. Men en svårare nöt att knäcka är de kristna anspråken på universell giltighet och sanning. Hur förhåller sig kyrkan till dem i dag? Är kyrkan på väg att överge dem?
Boken Giv mig, min son, ditt hjärta(Fri Tanke) utkommer nästa vecka. Den är skriven av Eskil Franck, en gång rektor för Pastoralinstitutet i Uppsala och många gånger på förslag till biskop och även ärkebiskop. Här berättar han om sin uppväxt, trång och trygg, i en familj där prästämbetet gått i arv i mer än 200 år. Men också om sin känslo-mässiga och intellektuella utveckling och hur han kämpar mot tvivel. Det är en resa som leder bort från prästämbetet och tron.

I bokens slutreflektion ställer han frågor som rör Svenska kyrkan och den kristna tron på sin spets. Han ser med viss förundran på hur kyrkan går vidare in i framtiden med formellt bibehållen identitet – grundad på bibel, trosbekännelser och bekännelseskrifter – men i praktiken ”gör tolkande tillämpningar som tunnar ut budskapet till väldigt lite förpliktande utsagor”.

Men han ställer också några frågor till kyrkans ledare i dag, frågor som just har med de kristna anspråken på universell giltighet och sanning att göra: ”Ger Jesus en sannare bild av Gud än Muhammed – eller ger de parallella och i sak jämbördiga om än olika bilder? Om Jesus ger en sannare bild – vart har då den klassiska missions-ivern tagit vägen, den som för tusen år sedan kristnade Sverige och som under slutet av 1800-talet drev många svenska kristna ut till ”hednavärlden vida”, som det står i en klassisk missionspsalm? Om de är parallella och jämbördiga – var finns då den kristna trons attraktionskraft – det som gör att någon vill satsa på just den – och kyrkans organisatoriska existensberättigande?”

Det är frågor som kräver sina svar. Men det är sannerligen inte enkelt. Visst är det så att den kristna tron alltifrån sitt ursprung varit och är en tolkande trosföreställning. Det är en uppfattning som är självklar för de flesta. Men det går inte att bortse ifrån det grundläggande kristna sanningsanspråket. Och kristendomen är inte en vishetslära utan en frälsningslära, understryker Eskil Franck som tagit konsekvenserna av sin intellektuella brottning och sitt kritiska tänkande. Han har klivit ut ur ”trosrummet”.

Vi andra som står kvar får fortsätta tampas med det kristna sanningsanspråket. Fortsätta testa hur töjbart det är. Kanske kan vi få hjälp av teologiska kommittén när den ändå är i farten och arbetar med den kristna trons evighetsfrågor?  Och tänk om någon av dessa frågor också diskuterades öppet inför det kommande kyrkovalet. Det skulle åtminstone höja valtempen en hel del.