Det svenska religiösa landskapet har förändrats radikalt under de senare åren samtidigt som sekulariseringen trampar vidare i marschtakt. Resultatet är tydligt i den världsomspännande undersökningen World Values Survey, WVS, som i de senaste resultaten visar att Sverige och de nordiska länderna utmärker sig genom att placeras i högerhörnet som de mest sekulariserade i världen.

Därför är kanske inte heller resultaten från Kyrkbussen 2015 – undersökningen som frågat svenska folket om deras inställning till frågor som rör Svenska kyrkan – särskilt förvånande. Kyrkans Tidning redogör för undersökningen på sidorna 4-5, och resultatet visar klart den pågående och starka trenden i vårt post-kristna land.

I undersökningen uppger fyra av tio – alltså mindre än hälften – att de anser att Svenska kyrkan ska delta i den offentliga debatten om samhällsfrågor. Och stödet är sjunkande: Ju yngre de svarande är, desto färre tycker att Svenska kyrkan ska vara en samhällsdebattör. Bara två av tio födda på 1990-talet instämmer här. Och resultatet är inte mycket bättre hos dem som är födda på 1980-talet.

På frågan varför bör självfallet den ökade sekulariseringen vägas in. Det är en våg som verkar mycket svår, om inte omöjlig, att stoppa. Dessutom finns både en yttre och en inre sekularisering, där den senare visar att den kristna seden är bruten på många håll och att även den trenden fortsätter. Allt färre nyfödda döps, allt färre konfirmeras och allt färre går regelbundet i gudstjänsten.

Att från kyrkans sida gå in och försöka erövra förtroendet hos de unga, snart yngre medelålders, är viktigt men räcker knappast. Forskningen visar att yngre helst går in och engagerar sig i enstaka frågor – räddar hotade skogar och engagerar sig punktvis för andra behjärtansvärda frågor. Det är sedan lång tid ett känt faktum inom sociologisk forskning.

Så vad göra?

Ingen enkel uppgift när bara 36 procent av de svarande anser att Svenska kyrkan bör föra fram det kristna budskapet.

Folket vill inte ha det. Men man vill inte heller att Svenska kyrkan ska ge förslag på politiska lösningar för olika samhällsproblem – bara 27 procent tycker att det är en bra idé.

Däremot anser en stor majoritet, 67 procent, att Svenska kyrkan ska lyfta de mest utsatta människornas perspektiv och 58 procent anser att Svenska kyrkan bör identifiera och påtala olika samhällsproblem.

Så där finns en given uppgift. Kyrkan bör lyfta fram det som inte fungerar i samhällskroppen men hålla tassarna borta från politiska lösningar. Religion och politik ska alltså hållas isär om svenska folket får bestämma.
Genomslaget i samhällsdebatten är inte heller något att yvas över. Hela 59 procent uppger att det var länge sedan man hörde någon från Svenska kyrkan offentligt uttala sig. Siffran är nästan identisk för både medlemmar och icke-medlemmar.

Däremot är ärkebiskop Antje Jackelén, hennes företrädare KG Hammar och biskop emerita Caroline Krook tre viktiga företrädare för Svenska kyrkan. Glädjande javisst, men inte särskilt förvånande.