Kyrkan ska lyfta människosynsfrågorna

Som en hälsning inför det nya året vill jag lyfta fram en rörelse som berör Svenska kyrkans inre bearbetning och en utåtriktad rörelse.

Den inre: Under den senare halvan av året böljade en diskussion om kyrkans identitet och den kristna trons innehåll. Inspirationen emanerade ur ärkebiskopshearingen, sedan lade även tidigare ärkebiskop KG Hammar bränsle på debattbrasan. Om man nu tittar på vad som sagts i etablerade medier om exempelvis jungfrufödsel och Kristi roll, så kan man konstatera att frågorna engagerar stort och brett. Många har tagit till orda. Det har blivit en allmän debatt om kyrkans innersida! Det är positivt. Inför 2014 hoppas jag på konstruktiva lärdomar och slutsatser av detta. Och givetvis att de olika samtalen fortsätter. Här finns material till böcker, marknadsföringskampanjer, samtalsserier, the sky is the limit.

Den utåtriktade: 2014 är ett valår och en hel del av de sakpolitiska diskussionerna och förslagen kommer alldeles säkert att handla om ungas sårbara roll på arbetsmarknaden och den ökande psykiska ohälsan. Svenska kyrkan har såväl kunskap som erfarenhet av ungas situation, och bärs också av många ungas engagemang.

Kyrkans uppgift inför det kommande året kan bli att lyfta människosynsfrågorna i relation till ungas psykiska ohälsa. Evangeliet handlar om att förmedla hopp till människor. Det kan inte nog understrykas ansvaret hos ett samhälle och en vuxenvärld att förmedla hopp. ”Låt ingen se ned på dig för att du är ung…” (1 Tim 4:12) skulle kunna vara kyrkans kampanjbidrag under valåret 2014.

Jag önskar KT:s läsare allt gott inför det nya året!

ANNIKA BORG

-------------------

Jag drömmer om ett år bortom orden

Det har varit många ord nu ett tag. Tända ljus och tomtebrus. Bjällerklang  och änglasång. Inte så många stilla nätter kanske. Eller dagar och kvällar för den delen. Gästerna har rest och vaktmästaren sopar bort sot och stearin från altaret.
Nu går livet vidare. För kyrkan och för dem av oss som får leva ett år till.

Jag drömmer om ett år bortom orden. Där Ordet får leva. Ordet som var av begynnelsen. Som talar i tystnaden. Bara vara. Vardande i Guds vara. Växande inifrån. Ana Guds närvaro ansikte mot ansikte. Men inte på Facebook. Inget kvittrande på Twitter. Ingen verbal pilkastning på debatt- och kommentarsidorna.
Jag tror vi behöver det. Som individer och som kyrka. Inte ett år till av krav och sammanträden, planeringsmöten och fyllda almanackor. Löpande band-begravningar och håglösa dop. Vigslar där brudens klänning och maten är viktigare än ”inför Guds ansikte är vi samlade”. Jag vill allvar. Men lekfullt allvar inför Guds ansikte.

Det finns en trötthet bland så många av våra kyrkoarbetare. Och samtidigt så stora ambitioner och en vilja att låta kyrkan vara på riktigt. Helig, helig, helig! Lyss till änglasångens ljud!
Jag läser on Mandelas liv och drömmer om försoning. Mellan hög- och låg- och gladkyrkliga. De strängt lagiska och de lika stränga liberalerna. Lyssna på tankarna bortom tankekonstruktionerna. Lära mig uppskatta allvaret hos traditionalisterna. Jag vill be om förlåtelse från alla dem jag har sårat. I fjol, i dag och alla dagar. Förlåt mig, bortom orden, de otillräckliga och ibland direkt elaka.
Det räcker inte med Guds förlåtelse. Herre förbarma Dig, men låt mig först gå och möta min broder.

LENNART KOSKINEN

-------------------

Tänk om 2014 blir året då kyrkan spirar av liv

Tänk om 2014 blev året då det började spira av liv i Svenska kyrkan. Om vi från många håll fick höra berättelser om förnyelse och utveckling, hur människor togs i anspråk och fick nytt hopp om kyrkans framtid. Tänk om Svenska kyrkan blev än bättre på att inkludera såväl den försiktigt sökande som den varmt Kristustroende. Jag vill tro att det är möjligt.

Ett sådant förändringsarbete behöver vara långsiktigt och präglas av lyhördhet. Det måste formas av många tillsammans, i en anda av delaktighet och med respekt för varje individs unika längtan. I centrum av förnyade församlingsliv finns en gudstjänst som berör och utmanar. Gudstjänsten ska vara på liv och död, förkunnelsen vidröra det djupast angelägna, bönen tangera livsnerven.
Men det stannar inte där. Kyrkan får aldrig stänga in sig i sitt eget. Kyrkan finns i världen, inte för att världen ska bli kyrkligare, utan mänskligare. Tänk om människor i Svenska kyrkans församlingar under 2014 allt tydligare kunde utrustas för vardagskampen, för att outtröttligt kunna kämpa för allas lika värde, bli vardagsdiakoner i solidaritet med utsatta och marginaliserade, med blicken skärpt för nöd och armod som andra inte ser. En evangelisk-luthersk kyrka måste vara de svagas vän.

Min önskan inför det nya året är en öppen folkkyrka som aldrig spelar ut innerlighet och engagemang mot varandra. Kristen tro är bön och arbete, mässa och mission, gudstjänst och vardagskamp, tillit och politik. Kristen tro är både stillhet vid källan och profetisk sälta. Tänk om Svenska kyrkan kunde vara stark åt båda hållen. Jag vågar tro att det är möjligt.

FREDRIK MODÉUS

-------------------

Året då allt ska träda i kraft

Så lämnar vi ännu ett år bakom oss, ett händelserikt sådant. År 2013 har bjudit Svenska kyrkan på såväl uppfyllda förväntningar som överraskningar, såväl medvind som motvind och nu trippar vi lite förnämt över kalenderåret in i nästa.

När vi för ett par dagar sedan hade personalsamling på Svenska Kyrkans Ungas förbundskansli i Uppsala talade vi en stund om synd. ”Hur definieras synd?”, ”Är det synd att gå förbi, är det synd att inte agera?”. 2013 var året då världen förlorade en stark förebild, en fredskämpe som inspirerat hela världens ledare. Nelson Mandela förde en kamp mot dåtidens våldsamma apartheid, en främlingsfientlighet som syns även i samhället i dag. Han var en man som inte fann sig i orättvisa och har varit och är en sann inspiration för många. Mandela kan påminna oss om rättvisa och rättigheter. Vi måste våga ta i, våga ta krafttag!

De senare åren har hundratals personer utbildats i liknande frågor genom satsningen Projekt Människovärde (Svenska kyrkan, Sensus och Svenska Kyrkans Unga). Utbildningen har syftat till att lyfta bemötandet kring främlingsfientlighet och rasism, samt att lyfta begrepp som flykting och främling. Vi har så otroligt många viktiga samtal igång, låt oss inte tappa dessa!

2014 är året då Svenska kyrkans utbildningsinstitut ska ta form och komma igång, då strukturutredningen träder i kraft, året då ett nytt kyrkomöte ska ha sin första sammankomst och året då en ny ärkebiskop tar vid.
2014 är året då vi kommer att prövas kring barnkonsekvensanalys och ta fasta på beslutet  – vad innebär barnets bästa i det sammanhang jag befinner mig i?
Det är ett häftigt och spännande år vi har framför oss  – men vi är redo.

AMANDA CARLSHAMRE

-------------------

Önskningar till mig själv: Gör slag i saken

Alla våra riktigt ärliga önskningar är ju förmätna: att det ska gå bra för oss själva och för våra närmast anhöriga. Och alla våra redovisade önskningar blir ju till tomma besvärjelser: att det ska bli fred på jorden och att alla barn ska slippa plågas av krig, svält och farsoter.

Vad är det då som varken är förmätet eller tomt och som faktiskt kan betyda något? Jo, det är önskningar jag kan rikta till mig själv och där jag själv kan se till att de slår in. Jag, och rätt många med mig, utnyttjar bara en liten, liten del av den potential vi har att göra gott. Tänk om jag kunde göra slag i saken under det kommande året och göra det där som jag tidigare bara har tänkt på.

Att ta en del av den rätt rikligt tillmätta fria tid jag har och ägna den åt några av alla de ensamma människor som finns i min närhet men som jag så sällan ser.
Att anmäla mig till volontärbyrån för att hjälpa till där hjälp behövs.
Att på allvar se de mäniskor som sitter på trottoarerna i de kvarter där jag rör mig i Stockholm. Jo, jag ger några kronor då och då. Men jag kunde ju göra så mycket mer.
Att på allvar engagera mig för att sprida idén om den personliga sociala insatsen.
Och sedan önskar jag verkligen att det ska gå bra med den omvandling som S:ta Katharinastiftelsen är inne i. Det behövs pengar. Det behövs vilja. Det behövs engagemang. Inte minst riktar jag den önskan till Svenska Kyrkan och Stockholms stift. Vilken fantastisk resurs: en mötesplats där människor över alla gränser möts och på allvar för samtal om de riktigt viktiga frågorna i liv och samhälle.  

MATS SVEGFORS

-------------------

Det går att vända trender – om man vill

Det väntar ett valår då politiker lovar runt men oftast håller tunt. Då valfläsket späckas med löften om gyllene tider, bara rösterna räcker ända fram till maktens grytor. Så brukar det se ut och så kommer det säkert att vara också 2014.
I år ska det bli extra spännande att se vilka partier som lovar mest till landsbygdens och glesbygdens människor. Hur de vill att avfolkning och nedläggning ska bromsas eller stoppas. Hur de vill att arbetstillfällen ska skapas, landskap hållas öppna, eller hur infrastrukturen ska fungera.

Utmaningarna är mycket stora för att inte landet ska glida isär ytterligare. Men kanske är mycket för sent? Går det ens att hejda urbaniseringsvågen som likt en tsunami för med sig alla ungdomar bort till de glittrande städerna? Vi vet att bland de som en gång flyttat, kommer allt färre att återvända.

Kvar blir de gamla. Men vem ska ta hand om gamla mormor eller pappa? Vilka händer ska utföra de nödvändiga, barmhärtiga handlingarna? Vilka ska arbeta i vården och omsorgen, se till att vardagen fungerar? Hålla affären öppen – om den nu inte redan slagit igen? Bära ut posten och skotta snön? Sitta vid sjukbädden och trösta?

Lätt att vara dysterkvist, javisst. För denna utflyttningsvåg drabbar också Svenska kyrkan. Det är svårt att bygga församling och framtid om de unga flyr sin kos. Och risken är uppenbar att de som blir kvar kommer att få hantera nedläggningar, stängningar eller försäljningar av kyrkobyggnader.

Men hoppets flämtande låga brinner fortfarande. Det går att vända trender. Om man vill. Jag hoppas att extra draghjälp detta valår kommer från de som vill få makt att styra.

BARBRO MATZOLS