De flesta känner instinktivt att någonstans går det en gräns, men var? Är det alls möjligt att enas kring var gränsen ska gå? Det är välkommet att biskopsmötet nu uppmärksammar frågan och jag är glad åt att till exempel Antje Jackelén och Martin Modéus gått ut i debattartiklar och påtalat de smått absurda följder Skolverkets direktiv får, om kyrkan går dem till mötes.
 Svenska kyrkan har härmed fått känna en västanfläkt av det som kyrkor i många andra länder ständigt lever med, nämligen att evangeliet är en stötesten och en ofrånkomlig sådan. Vi reagerar yrvaket, efter så många års privilegier, nästan som en bortskämd överklassflicka som får reda på att familjeföretaget gått i konkurs.  För första gången i sitt liv står hon inför friheten och märker att den innebär både hot och möjlighet.
 
Hot: vad bibeltexterna än säger är det inte så roligt att bli ”deklasserad” i andras ögon, att inte längre självklart räknas med i offentliga sammanhang, att märka att ens auktoritet inte längre, som somliga ser det, verkar ha någon tyngd. Möjlighet: att få syn på sig själv, bortom alla utanpåverk och överbyggnader. Som Meg Ryans väninna i filmen You’ve got mail försöker muntra upp henne, när hon står inför hotet att bli av med sin lilla mysiga barnbokhandel:  you’re marching into the unknown, armed with ... eh ... nothing.
 
I söndags gick kollekten här i Lund till Lui, vårt vänstift i Sudan. De är vana vid fattigdomen, utsattheten och vi är vana vid att det är vi som hjälper dem. Kanske kan de erfarenheter vi nu gör här hemma medföra att glappet mellan oss och andra kyrkor minskar, att vi förstår att vi, också vi, är nakna och fattiga och hemlösa, sjuka och i fängelse och i stort behov av räddning. Och att den Räddare som de andra lutar sig mot också är vår räddning, den enda möjliga. Mannen på åsnan. Barnet i krubban. Gud på korset. Immanuel – Gud med oss.