Det handlar om konkreta problem, som måste hanteras. Men i kölvattnet följer också en avsiktlig eller oavsiktlig värderingsförskjutning, som måste uppmärksammas.

När ett parti tycks äga en enskild sakfråga är det svårt för övriga partier att göra rätt, oavsett hur de vänder sig. Att tiga ihjäl frågan fungerar inte, för då framstår partiet som ointresserat eller oförmöget till handling. Att haka på eller kritisera ställningstagandet bekräftar att frågan är viktig och stärker i många fall partiet som tycks äga den.

Så är det med det allt starkare Dansk Folkeparti och så ser det ut att bli med Sverigedemokraterna också när det gäller migrationsfrågorna. Det är därför inte orimligt att vänta sig att också det ännu avlägsna riksdagsvalet 2018 i hög grad kommer att handla om just dessa.

Därför laddar också övriga partier upp redan nu. Alla vet hur vanskliga frågorna är att ta i, därför att det är ett politiskt vågspel. Olika testballonger skickas upp för att signalera att partiet är medvetet om frågorna och vill agera, samtidigt som ingen vill riskera att stämplas som främlingsfientlig. Så är det just nu med frågorna om EU-migranterna, där regeringen lanserar ett åtgärdspaket och Moderaterna delvis applåderar och delvis vill gå längre.

Många förslag verkar förnuftiga. I det korta perspektivet kanske de rent av är gynnsamma för alla inblandade, genom att friktionen mellan migranter och oss andra minskar. Men förändringarna har också en baksida, som handlar om att det inte bara är problem som ska lösas. Direkt eller indirekt pekas också en grupp människor ut som problem och det är där det börjar bli farligt.

Det finns nämligen ett mönster, som är så tydligt över tid i den danska politiken och som vi sannolikt kommer att få se mer av i svensk politik också. Med små steg i taget, utifrån mer eller mindre rationella argument, förflyttas och vidgas gränsen mellan oss och dem. Det enskilda steget märks nästan inte, men på sikt blir det ett stort kliv bort från tidigare ideal.

Alla som har någon sorts empati kan uppleva det som smärtsamt att se tiggande människor förnedras i gathörnen i våra städer. Det är naturligt att vilja undkomma den känslan. Men just därför måste vi kämpa vidare för att fortsätta se dem som människor och inte i första hand som problem.

Det gäller förstås också de människor som flyr hit eller invandrar av andra skäl.

Det finns uppenbarligen situationer, där det uppstår värderingskonflikter och kulturkrockar, när människor med olika bakgrund ska leva tillsammans. Allt sådant måste vi arbeta med för att skapa en god integration. Men just för att den sortens problem finns är det också så viktigt att också fortsätta trycka på de goda värdena med att försöka mötas över gränser, för att hitta en balans i samtalet.