Knappt hade Elisabeth Svantesson utnämnts till arbetsmarknadsminister förrän drevet gick. Sökarljuset i medier och sociala medier riktades mot hennes kristna tro och engagemang i församlingen Kristet Center, som hör hemma i trosrörelsen. Svantesson tillhörde tidigare Livets Ord. Hennes religiösa hemvist är således karismatisk kristendom. Och man kan tillägga att inom trosrörelsen finns allt från fundamentalistiska till konservativa och mer liberala bibelsyner.

Drevet mot Svantesson visar den brist på kunskap om religion som genomsyrar Sverige och försvårar diskussionerna. En del vill se det hårda tonläget som ett uttryck för svensk religionsfobi. Fast okunskap och fobi är inte samma sak. I själva verket är det som skett ett uttryck för den mobbmentalitet som rönt stora framgångar genom de sociala mediernas tillgänglighet och snabbhet. Det är lätt att peka finger, sprida och spekulera.

Det faktum att Svantesson tidigare varit aktiv abortmotståndare och lagt ner sin röst när riksdagen skulle klubba igenom lagen som säger ja till homoäktenskap eftersom hon ville ha en annan utformning av lagen, har också legat henne i fatet. Ändå är Svantesson av den uppfattningen att äktenskap ska lyda under civilrättslig ordning, precis som många i vår kyrka som också säger ja till samkönade äktenskap.

Ser man nyktrare på saken kan man konstatera några saker. För det första: abort är en etisk fråga som det råder delade meningar om såväl religiöst som filosofiskt. Man kan alltså hysa en annan uppfattning än den svensk lag ger uttryck för. Det gör majoriteten av troende – oavsett religion – i världen. Där-emot kan man inte som minister avvisa svensk lag. Svantesson har sagt att hon står bakom svensk lag. Frågan blir därför mer generell: kan man vara minister om man varit med i en hårdför politisk rörelse som Ja till livet? Exemplen kan mångfaldigas. Hur många har inte varit med i hårdföra rörelser på vänsterkanten?

Vidare gäller religionsfriheten även statsrådet Svantesson. Hon får tro och tänka vad hon vill så länge hon följer landets lagar och är lojal mot sin regering. Hon får vara medlem i vilken församling hon vill. Eller inte vara medlem.

Däremot var det en kommunikationstabbe av Elisabeth Svantesson att hon inte omedelbart mötte journalister som hade kunnat ställa frågorna som det sedan spekulerats vilt över. Att huka och tro att stormen blåser över är ingen god mediestrategi. Men Svantesson lär sig säkert läxan snabbt. Snart sitter hon förmodligen i Ekots lördagsintervju hos reportrar med mer än svart-vita intressen och får frågor som är värda att ta på allvar.

Att det finns mycket inom trosrörelsen som är problematiskt och behöver analyseras är uppenbart. Särskilt synen på hälsa, sjukdom och hur man ser på ekonomiskt välstånd som ett tecken på rätt tro. Mycket av detta har förvisso redan undersökts och skrivits om sedan rörelsen kom till Sverige från USA i början av 1980-talet. Men kanske skapar Svantesson nytt intresse bland forskare för att kartlägga trosrörelsens avknoppningar i nya församlingar.

På sina håll har företrädare för Svenska kyrkan deltagit i fingerpekandet och ropat ”oren”. Det är inte så snyggt. Och framför allt visar det hur okunskapen även breder ut sig inom kyrkan. Den sakliga kritiken om bibelsyn och teologiska frågor, eller etiska, hade varit viktiga att lyfta fram.
Kritik mot vad man uppfattar som en exkluderande hållning rättfärdigar inte att man själv exkluderar andra. Att se bjälken i sitt eget öga innan man ser grandet i nästan är fortfarande den giltiga utgångspunkten för kristen etik.

Eller som Claes-Bertil Ytterberg, tidigare biskop i Västerås, sa om denna bibliska grundbult i luthersk teologi, att människan på en och samma gång är både syndare och rättfärdig: ”Jag går upp på morgonen och tittar mig i spegeln och säger till mig själv: Du är ett svin Claes-Bertil! Men du kan ha knorr på svansen, för du är ett älskat svin.”