Kyrkan – en härd för omställningen av Sverige

Låt mig gå rakt på sak: Jag skulle önska att varje stiftsgård och kanske fem, sex församlingshem i varje stift de kommande åren blev en ”härd” för den klimatomställning och livsstilsförändring som kan göras i just deras område – och sannolikt redan är i gång. En värmande ”läger­eld” för samtal och strategier, där ­kyrkan bjuder in ett antal lokala företagare, lantbrukare, lärare, butikschefer, skogsägare, miljöengagerade, kommunledning. En nyskapande härd. Med h som i huvud, hjärta, handling, hopp.

Kanske fick jag denna skäligen enkla idé när jag i fjol föreläste för 170 vd:ar från norr till söder. Och insåg hur hängivna de var och inte bara såg teknikutveckling och lönsamhet som drivkrafter till förändring i sina företag. Utan minst lika mycket utbildningens, livssynens och värdefrågornas roll, ”en andlig dimension”, som en av dem uttryckte det. Nyligen hade jag en lika hoppfull upplevelse på Svenska Mässan i mötet med 400 anställda och förtroendevalda i kommun och region. Folk som förändrar i vardagen, steg för steg, bortom löpsedlar och debattsidor.

Vid båda tillfällena inledde jag med en storbild av Moder jord på väggen. Och påminde publiken om att vi, homo sapiens, funnits här i 300 000 år (!) men ändå är nästan yngst bland planetens åtta miljoner växt- och djurarter. Att vi för våra liv är direkt beroende av kanske 50 000 av dem, de som gör mull, syre, reglerar väder och klimat, pollinerar våra matgrödor och gör ekosystemen stabila. Och att vi – hör och häpna – så sent som för 10 000 år sedan kunde bli bofasta tack vare ett unikt stabilt väder och klimat. En period som klimatforskarna kallar holocen och har gett smeknamnet ”paradiset”!

Som bonus får vi i kyrkan chans att knyta nya kanske oväntade kontakter i lokalsamhället. Och så triggas vi till att bli en kyrka med lättare packning.

Man fylls av förundran inför Guds underbara skapelse, av vördnad och ödmjukhet. Men också av oro och frustration: De senaste 70 årens ekonomiska tillväxt – ”den stora accelerationen” – har förvisso lyft miljarder fattiga till ett bättre liv. Men de redan rikas överkonsumtion gör planeten alltmer instabil och nyckfull: En miljon arter kan vara försvunna vid nästa sekelskifte. Extremväder dränker nationer och orsakar svält och flyktingskap. Sveriges problem är mindre, men vi måste radikalt minska våra utsläpp, anpassa oss, och ställa om industri, skogsbruk och vanor. Det är bråttom – men inte kört!

Nu tillbaka till idén om stiftsgårdar och församlingshem som lokala härdar:

1. Är det inte politiken och myndig­heterna som ska sköta omställningen?

Jovisst. Men riksdagens mål för klimat och biologisk mångfald kan bara förverkligas genom insatser i kommuner, företag, åkerier, skogar, hushåll. Just nu visar forskningen att de inte kommer att nås utan ett mycket starkt tryck underifrån, från civilsamhället, oss alla. Därför behöver aktörer på lokal och regional nivå träffas, dela kunskap, erfarenheter, inspiration.

2. Härd – hur ofta?

Kanske två kvällar per halvår, med konkreta teman. Några exempel: ”Hur jobbar företag och handel med klimatomställning i vårt område?” Och: ”Hur kan vi som skogs- och jordbrukare och naturälskare skydda och berika den biologiska mångfalden här?”

3. Varför kyrkan?

Vi i stift och församlingar kan erbjuda resurser, finns i hela landet, har gott anseende hos svenska folket. Och vi vet mycket om den andliga dimensionen, ”den inre resan” i omställning; viljan till engagemang, behovet av tröst, själavård, hopp. Som bonus får vi i kyrkan chans att knyta nya kanske oväntade kontakter i lokalsamhället. Och så triggas vi förhoppningsvis till materiell enkelhet, att bli en kyrka med lättare packning…

4. Vad krävs för att stå värd för en sådan härd?

Jag tänker mig att biskopen och berörda kyrkoherdar funderar över detta, i kontakt med medarbetare och – inte minst – de ­lokala proffs som bjuds in.

Varför inte testa något i stil med detta under 2023? Och inspireras av Augustinus: ”Hoppet har två vackra döttrar i världen: Förnuftet och Modet. Förnuft så att det som inte får ske inte sker. Och Mod så att det som bör ske kan ske!”

Stefan Edman