Gör medlemmarna delaktiga i valet nu!

År 2001 var första gången kyrkovalet hade en egen dag och var skilt från de borgerliga valen. En alldeles egen valdag för Svenska kyrkan gjorde det omöjligt att skylla på att valet försvann i mängden av val som det gjordes när man delade valdag med samhället. Förhoppningarna var högt ställda. Många trodde att det skulle bli ett högt valdeltagande detta första val för en kyrka skild från staten.
Att det behövdes starka profilfrågor sa man innan valet. Och en sådan fick man. Sverigedemokraterna ställde för första gången upp i kyrkovalet och det blev ett val och en strid präglad av för eller emot. Medlemmarna gick till vallokalerna och röstade. Resultatet visade på drygt 14 procents valdeltagande.

År 2001 var också första gången medlemmar över 16 år hade rösträtt. Genom den sänkta rösträttsåldern var förhoppningen att de unga skulle gå och rösta. Men det blev klen utdelning.
Trenden med sjunkande valdeltagande startade redan under 1980-talet och har hållit i sig. Skalan är fallande: år 2005 röstade 12 procent av medlemmarna, vid nästa val 2009 var det något färre, 11,9 procent.

Det låga valdeltagandet gör att den demokratiska legitimiteten urholkas, att krisen för den kyrkliga demokratin är uppenbar. Läget är allvarligt. Och om inte människor vill värna demokratin blir det motsatsen. Envälde eller fåvälde. Samtidigt är det också en demokratisk handling att inte rösta.
Därför måste frågorna ställas: vad är detta tecken på? Är medlemmarna nöjda och sitter lugnt i båten och litar på att andra röstar fram goda företrädare? Men tar de då ansvar för sin kyrka som en demokratisk folkkyrka när de inte går och röstar?
Samtidigt finns andra orosmoln. En krass beräkning säger att antalet medlemmar i Svenska kyrkan kommer att minska med bortåt en miljon de närmaste tio åren. Krympande kassa och prioriteringar blir –om det inte redan är – vardagsverklighet för många församlingar. Det borde vara ett argument så gott som något för att gå och rösta på den ledning man vill att församlingen ska ha de närmaste fyra åren.

Andra faktorer att ta hänsyn till är att den enskilde medlemmens medlemskap blir tydligt i och med kyrkovalen. Då accelererar antalet utträden, vilket var fallet 2005 och 2009. Blir det också så i år? Eller kan den nedåtgående trenden brytas? Det måste väl ändå vara målsättningen även om det verkar som om många församlingar tappat sugen och andas uppgivenhet. I förra veckans Kyrkans Tidning framkom att få församlingar har en plan för kyrkovalet. Undantaget är Lunds stifts informatörer som jobbar för att göra kyrkovalet känt.
Utmaningen för alla andra blir därför att mobilisera. Bjud in till debatter och diskussioner redan nu. Ta upp viktiga lokala frågor så att medlemmarna känner sig delaktiga. Att de förstår att deras röster är viktiga. Att de får träffa kandidaterna på de olika listorna, partipolitiska eller fria. Bilda sig en uppfattning om vilka frågor de vill driva. Få svar på frågan varför de engagerar sig i Svenska kyrkan, vad de vill åstadkomma. Är de som vill väljas de mest lämpade?

Ett annat val där det redan mobiliseras är inför det kommande valet av ny ärkebiskop för Svenska kyrkan. Sociala medier som facebook och twitter är arenan där lämpliga kandidater förs fram och gillas. Frågan om kandidatens kön – vilket tidigare ansågs vara ett totalt omöjligt kriterium eftersom det anfördes av motståndare till kvinnor som präster – är i de sociala medierna nu en kvalifikation som toppar. Galaterbrevets här är icke jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, har tydligen spelat ut sin roll.
Så ser samtiden ut. Teologiskt allvar och innehåll gör sig icke besvär. Predika inte – prata och våga vara tramsig var också rådet biskopsmötet fick under en dag i förra veckan när de drillades av en expert i sociala medier. Fräck gissning – den som är mest tramsig vinner valet och blir ny ärkebiskop?