Högerextrema rörelser och jihadister tycks ha något gemensamt i ett brinnande hat mot den andre. Men hat präglar också delar av de sociala medierna i Sverige. Kanske handlar det i grund och botten om en längtan efter att åter få något att tro på.
Förra helgen samlades den största gruppen högerextrema rörelser på flera år i Charlottesville i USA och drabbade samman med motdemonstranter. Under tiden fortsätter terrordåden på många håll i världen, nu senast i Barcelona.
Adam Taylor, utrikesreporter och kolumnist i både Washington Post och brittiska The Guardian, konstaterar att isolerade unga män som söker något att skylla sina egna svårigheter på är överrepresenterade både bland högerextremister och IS-anhängare. Han refererar också till sin kollega Jason Burke, som pekar på likheter i trossystemen mellan båda grupperna, där anhängarna tycks hänge sig åt en mytologisk dröm om ett förlorat rike, som ska återupprättas.
Om åsikterna är begränsade till dessa grupper är de uppenbarligen farliga, men borde på samma gång vara hanterbara för polis och säkerhetstjänster runt om i världen. Sannolikt handlar det dock om en betydligt bredare underström av hat, som med allt tätare mellanrum blir synlig i olika former av våldsyttringar.
Den stillsamma manifestation som asylsökande afghaner har ägnat sig åt på Medborgarplatsen i Stockholm under snart tre veckor har mött högljutt och hotfullt motstånd bland annat från demonstranter organiserade genom Facebookgruppen Stå upp för Sverige. Den är ingen marginell företeelse, utan samlar omkring 177 000 medlemmar. Gruppens målsättning är att ”få tillbaka ett tryggt Sverige” och då utmålas bland annat dessa afghanska ungdomar och unga vuxna som ett centralt problem.
Sociala medier har blivit den främsta arenan för den här sortens opinionsbildning, vare sig det handlar om främlingsfientlighet eller jihadism, eftersom de traditionella medierna inte har velat befatta sig med dem. Inläggen kännetecknas ofta av bristande språklig förmåga, insinuationer och dåligt underbyggda påståenden. Men det finns också exempel på mer intellektuella ansatser där svensk alternativhöger arbetar med opinionsbildning på ett liknande sätt som i USA.
Svenska kyrkan och inte minst ärkebiskop Antje Jackelén blir också måltavla i denna hatets rörelse. På Twitter påstås det exempelvis om och om igen att kyrkan förespråkar helt fri invandring och stöttar islamistisk extremism. Det blir teflondebatter, där inga motargument tycks kunna fästa därför att det egna hatet är starkare än allt annat.
Det är naturligtvis stor skillnad mellan terrorism och verbala attacker, men den gemensamma nämnaren är just detta hat och det förakt mot den andres liv och människovärde som det uttrycker. Den stora frågan här är därför vilka orsaker som ligger bakom denna utveckling och vad vi kan göra för att vända den åt ett konstruktivt och gott håll.
När riksdagens majoritet nu har för avsikt att avsätta 7,1 miljarder kronor i ökade resurser till polisen är det en brandkårsutryckning. Men problemens rötter kräver ett betydligt mer djupgående arbete, där det i dag finns ett politiskt vakuum.
Det påpekas ofta att islamism och jihadism inte har något med religion att göra. I själva verket har de kanske det, fast i så fall avsaknaden av religion i god mening, det vill säga något som kan ge mening åt människors liv, vare sig vi har materiell framgång eller inte. När Jason Burke skriver om drömmen om ett förlorat rike handlar det kanske just om det – längtan efter något att tro på.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR