Jag AB heter ett ledarskaps- och entreprenörskoncept som gjorde succé för några år sedan. Det är ett exempel om än ett av de tydligaste i en bred flod som väller fram i samtiden som handlar om min väg till framgång och den hjälp jag behöver för att komma loss.
”Vi vet att bra coaching kan frigöra människors inneboende potential och därmed skapa bra resultat”, lovar Jag AB.
I Amos, som når omkring en miljon i församlingar runt om landet i dagarna, skriver Kristina Lindh lättsamt och vasst om fenomenet med coaching, ”som passerar oberörd genom religionens traditionella rum”. Det handlar om mig, om min väg framåt, om min framgång – ur det misslyckade till det sanna, lyckade jaget. Frälsning genom självförverkligande.

”Jag” får hjälpen – och coachningen är personlig. Coachen ska vara bra för mig. Till och med i lagsammanhang är den enskilde viktigast: om lagets framgång går ut över min så ska jag vidare, förmedlad av min manager.
Jagcentreringen gäller också på tidens viktigaste fält, i kommunikationen, där de sociala medierna dominerar såväl diskussionen som affärerna. Här bekräftas och förstärks jaget: Jag bestämmer om gemenskapens gräns. Jag säger ja eller nej till vänskap, jag slår på, jag släcker ner.
Det svindlande är att alla våra jag samtidigt agerar på en gemensam scen som är större och mer gränslös än någonsin.

Anders Behring Breivik är det mest extrema exemplet på fenomenet: Ett jag som i åratal planerar i ensamhet, lekandes på nätet, samlandes argument, metoder och vapen, och sedan går ut ensam och begår de mest extrema dåd, blixtsnabbt exponerade i en global offentlighet. Åter ensam betraktar vi honom småleende i rätten – och står frågande för vem han är, varför han gjorde det han gjorde, och inte minst vart han ska. Och hur vi ska hantera hans ofantliga skuld.
”Jag” behöver gemenskap, är en sanning som kan smaka självklarhet.
Kyrkan och förkunnelsen är inte en vaccinering mot extrem egoism, mot extrema handlingar och det vi ibland klär i begreppet ondska. Men i församlingens gemenskap blir min existens satt i ett sammanhang, livsfrågorna blir viktiga. ”Tillsammans” blir viktigare än ”jag” – mitt jag får en ny betydelse i kyrkans tillsammans.
70 procent av oss svenskar är medlemmar i Svenska kyrkan. Hur många skulle svara ”församlingen” på frågan om vilka grupper de tillhör och känner gemenskap i. Antagligen få.
Orsaken till det är flera. Längs vägen ut ur enhetssamhället, var kyrkan en av de myndigheter och auktoriteter som lämnades bakom. Samtidigt eroderade ett ”tillsammans” som inte fått någon vettig ersättning.

Vi grunnar över kyrkans relevans, vi ser utmaningarna. Ibland ser vi dem dock som att det är för kyrkans skull problemen behöver lösas. I nyutkomna En bok om medarbetarskap (Verbum) beskriver Ulla-Lena Bäckman, stiftsadjunkt för själavård i Luleå, drastiskt framtidskonferenserna i Svenska kyrkan, som alla tar avstamp i statistiken, kurvorna som går neråt.
”Och när vi är rejält däckade av dem och fått kaffe och en kaka, då ska vi in igen i konferenslokalen och lyfta oss själva i håret och beskriva utmaningarna.
Vi får nästan aldrig börja i det vi har. Varandra och evangeliet.”
 Att ha varandra och evangeliet är kyrkans unika vi, öppet för alla våra jag.
Gemenskap är möte, och för att bli något annat än den gemenskap som knyter oss samman framför tv:n eller vid datorn, är det fysiska möten som den unika gemenskapen bärs av.

Men kurvorna då – den fysiska gemenskapen i dess olika former viker ju, trots allt, och tränger på så att vi också inom kyrkan regredierar till ett vi i motsats till ett ni. Vi som vet – jag som vet – ni som inte vet, buskarnas och kommentarsfältens debatt.
Kyrkan behöver ett ivrigt sökande tillsammans: Här fungerar gudstjänsten, här är diakonin som varmast, här sugs ungdomarna till undervisningen, här är missionen giltig.
Vi, kyrkan, får göra något bra, som Ulla-Lena Bäckman säger det. För det är primärt ett vi. Här växer en verklig gemenskap.
För alla våra jags skull.