Jobben i fara

Om tio år blir du som är anställd i kyrkan arbetslös. Risken finns i alla fall. Svenska kyrkan på nationell nivå har just publicerat en så kallad kyrkoavgiftsprognos med makroekonomisk utblick. Innehållet stämmer till eftertanke. Mot bakgrund av medlemsutvecklingen är det bara en tidsfråga innan den positiva ekonomiska effekten av medlemmarnas inkomstökning överträffas av den negativa effekten av medlemsantalets minskning. Tufft läge med andra ord.

När det händer kommer intäkterna från kyrkoavgiften att minska för varje år. Att männi-skor flyttar från glesbefolkade områden till större städer gör att medlemsminskningens takt i landets församlingar varierar. I dag tappar Svenska kyrkan medlemmar främst på grund av utträden. Men om tio år är det enligt prognosen den så kallade generationsväxlingen, skillnaden mellan antalet döpta och antalet avlidna i församlingen, som är den mest drivande faktorn i utvecklingen. Då ökar takten på medlemsminskningen. Ännu tuffare läge alltså.

Är det bra eller dåligt att människor lämnar Svenska kyrkan? Dåligt om det är ett tecken på att det som händer i kyrkan inte är tillräckligt viktigt. Bra om människor ärligt följer sitt samvete och lämnar för att de inte bejakar vad kyrkan står för. Vad man än tycker är medlemsminskningen ett faktum. Visst, prognoser är alltid prognoser. Utvecklingen kan ju vända. Guds Ande kan göra under och en väckelse vända upp och ner på allt. Fast den som är lite torrare lagd kanske trots allt väljer att lyssna på profetiorna från nationell nivå.
Så vad gör Svenska kyrkan? I vissa pastorat förbereder man sig sedan länge genom att successivt dra åt svångremmen. Men i andra pastorat görs ingenting. Business as usual, det ordnar sig säkert, det brukar det ju göra. På dessa platser skulle det behövas visselblåsare som skingrar bekvämlighetens slöjor. För det kommer inte att ordna sig. I framtiden blir det annorlunda.

Sedan flera år talar man i Svenska kyrkan om människors delaktighet. En sådan kan motiveras teologiskt i en luthersk kyrka. Här finns traditionen om det allmänna prästadömet – att varje döpt kristen har fullvärdigt ansvar i sin församling. Hur än ekonomin ser ut är ansvaret inget som främst ska motiveras ekonomiskt. Tyvärr verkar det allmänna prästadömet vara en tanke som har svårt att få genomslag. Kyrkan är fortfarande mest sina anställda medarbetare. Det tycks inte hjälpa att som i söndags läsa texterna om att alla har något att bidra med.

Det är dags att låta medansvar och delaktighet bli mer än vackra ord. Vidga förståelsen av vad en medarbetare i kyrkan är. Och det gäller att börja nu. Att vända Svenska kyrkans självförståelse är inget man gör på en kafferast. Kanske behöver man påminna sig om att medansvar är något mer än att koka kaffe, bära ljus och sjunga i kören. Det handlar om att ge människor ansvar och visa dem tillit. På djupet handlar det om makt. Det perspektivet kan väcka oro hos somliga. För där delaktighet tas på allvar ändras arbetssätten.   

På de platser där man förbereder sig på de ekonomiskt svåra år som står för dörren har man kanske också modet att tala om att anställda kan komma att behöva gå. Att minska personalstyrkan från tio till, låt säga, sju betyder att tre av dina kollegor en vacker dag packar ihop sina saker och går hem, trots att de inte vill det. Eller att det är du och två andra som gör det.

Kyrkan har överlevt värre kriser än att förlora sina pengar. Svenska kyrkan är trots allt en av världens rikaste kyrkor och man kan be, läsa Bibeln och fira gudstjänst utan att det kostar en förmögenhet. Det finns anledning att trots allt känna tillförsikt och hysa framtidshopp. Men inte genom att sticka huvudet i sanden. Det gäller att våga se verkligheten. Sedan behöver man tala ärligt om den. Och samtidigt bygga för framtiden.