I förra veckan vädjade nästan 900 kyrkomusiker och kulturpersonligheter på debattplats i denna tidning till Svenska kyrkans biskopar och kyrkostyrelse om ett möte. De ville träffas och samråda med biskoparna och företrädarna för nomineringsgrupperna i kyrkostyrelsen om musiken och behovet av expertkunnande på det musikaliska området när en ny handbok ska arbetas fram.

Vädjan bemöttes först med kalla handen. Men läget har ändrats. Nu är det bestämt att  biskopsmötet ska träffa företrädare för de kyrkomusiker som står bakom uppropet. Det är mycket glädjande och ger hopp inför den fortsatta processen.

Lika glädjande är att de tio biskopar som Kyrkans Tidning talat med – se sid 6-7 – säger att alla åsikter måste fram i ljuset och att man ska lyssna och prata till dess att man är färdiga med frågorna. Gemensamt säger biskoparna att kvaliteten i den kommande handboken ska sättas före tidsplanen. Vad det konkret kommer att innebära återstår att se.

Men en intressant fingervisning om vart vinden blåser ger ärkebiskop Antje Jackelén i Dagens Nyheter den 29 september.  Där svarar hon kulturskribenten Maria Schottenius som i en tidigare krönika i samma tidning bad ärkebiskopen styra upp den musikaliska bearbetningen av kyrkohandboken. I slutklämmen på sitt svar skriver ärkebiskopen att målet är att Svenska kyrkan får en handbok av högsta kvalitet, både språkligt och musikaliskt.

Det är öppningar som är välkomna och efterlängtade. För nu står det svart på vitt att även den språkliga kvaliteten i handboken ska vara av högsta kvalitet. Och här finns mycket övrigt att önska. Det visar Eva Haettner Aurelius, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, i en artikel i Årsbok för svenskt gudstjänstliv 2014, där hon granskat språk och stil, genre och drama i förslaget till ny kyrkohandbok. Med vass penna och stringens visar Haettner Aurelius på uppenbara språkfel men också förtjusningen i ord som ”brustenhet”, vaga eller svårbegripliga ord eller fraser. Dessutom varnas för att förslaget ibland hamnar i rent pekoral, det onödigt exakta.

Så får det naturligtvis inte vara i en handbok som ska bäras av kvalitet och ha lång livslängd. Om det inte gjorts tidigare så är det hög tid att ta hjälp av språklig expertis. Sådan finns ju i kyrkans omedelbara närhet.

Det finns också en outnyttjad teologisk resurs att tillgå. Genom Teologiska kommittén har biskopsmötet och kyrkostyrelsen en egen expertgrupp som står till deras förfogande. Lyssna till vad kommittén har att säga om texterna i handboksförslaget. Ta kommitténs invändningar på allvar, inte minst när det gäller förslagets betoning av den undervisande aspekten. Församlingen ska lära sig! Men gudstjänst är ju att fira. Och vad händer med de liturgiska aspekterna när lärandet blir det viktigaste? Dessutom är det väl fortfarande så i vår kyrka att det är i predikan som Ordet ska läggas ut och förklaras? Att det är predikan som har den undervisande rollen och funktionen?

Om det högt ställda målet för handboken ska nås, går det inte att hasta fram en produkt som präglas av ”fort och fel”. All kritik visar att det inte handlar om några smärre justeringar som behöver göras. Om kvalitet ska gå före tidsplanen står Svenska kyrkan inför ett omtag och ett större arbete med handboksförslaget. Dessutom är det säkert så att om kraven och förväntningarna på kvalitet ska infrias, måste också all eventuell prestige läggs åt sidan. Det kan svida. Men det är nödvändigt.