Kyrkan behöver helhetsgrepp om samlevnadsfrågorna

Svenska kyrkan säger numera inte så mycket om våra civilstånd. En del tycker det är väldigt skönt. Själv tycker jag att det är tråkigt. Jag tappar nämligen lätt intresset om ingenting sägs som angår mig. Dessutom är jag förhållandevis ointresserad av historia. En förkunnelse vars grundantagande är att äktenskapet är det mänskliga normaltillståndet förknippar jag med en tid som har flytt.

Ibland brukar jag försöka råda bot på tystnaden och tristessen genom att undersöka vad som indirekt sägs om mig som icke-gift genom de uttryckliga beskrivningar av äktenskapet som jag får lyssna till i kyrkan. Vad är det som jag inte är? Ett sådant tolkningsarbete är mycket underhållande. Med ett spjuveraktigt leende i mungipan brukar jag konstatera att jag är ensam, hemlös, oälskad och en potentiell samhällsfara.

Nu kan vän av ordning invända att jag läser kyrkohandboken eller förslaget till ny kyrkohandbok som fan läser Bibeln. Av påståendet att äktenskapet är välsignat av Gud följer inte automatiskt att Gud inte välsignar också samboskapet.

Av påståendet att de äkta makarnas uppgift är att tillsammans bidra till ett gott samhälle följer inte att änkor och änklingar är befriade från samhällsansvar.

Av påståendet att de som ingår äktenskap visar att de tror på kärleken och säger ja till sin vilja att höra samman följer inte slutsatsen att brudparet aldrig har visat denna tro och vilja tidigare, till exempel genom att flytta ihop eller få barn tillsammans.

Det är just det som är min poäng. Vän av ordning har helt rätt. Av den anledningen måste Svenska kyrkan också tala om och tilltala den icke-gifta majoriteten av Sveriges vuxna befolkning. När ingenting uttryckligen sägs kan nämligen väldigt mycket indirekt bli sagt trots att det inte alls var meningen.  

Inför kyrkomötets beslut om samkönade äktenskap efterlyste jag en teologisk reflektion som tog ett helhetsgrepp om samlevnadsfrågorna. Jag gav uttryck för åsikten att vi, om vi ska säga något substantiellt om äktenskapet, också måste säga något substantiellt om samlivet (och sexlivet) utanför detta civilstånd. Svaret jag fick då var att ett sådant helhetsgrepp låg i förlängningen av det gedigna teologiska arbete som föregick beslutet 2009.

Nu efterlyser jag den fortsättningen. Utan spjuveraktigt leende i mungipan ställer jag frågan om det i dag och i vår del av världen finns några teologiskt avgörande skillnader mellan väletablerade samboförhållanden och äktenskap. Och som den rebell jag är föreslår jag dessutom att vårt samlevnadsteologiska fortsättningsarbete uttryckligen aktualiserar också det sex-ämne som numera är det allra mest tabubelagda inom Svenska kyrkan – det frivilliga och religiöst motiverade celibatet.