Det har verkligen varit en ovanligt varm höst. Alldeles nyss förvandlades naturen till en palett av sköna höstfärger. Träden började fälla sina löv och hårda vindar virvlade runt dem i luften. Nu är de flesta löven bortsopade från stadens gator. De som är kvar har frusit fast, täckts av frost och på somliga platser av snö. När jag skriver detta är det allhelgonahelg och på gravarna ska tusen och åter tusen ljus brinna.

Det är lätt att drabbas av melankoli, och för den som nyligen förlorat en nära anhörig är sorgens smärta brännande. Lågorna speglar denna saknad och sorg, men också hoppet. För varje människa är en potentiell ljuslåga som kan tändas av det stora ljuset, Jesus Kristus. Våra liv slocknar; gravlyktorna likaså. Men Kristusljuset slocknar aldrig. I honom möter vi det liv som aldrig dör.

Ljusen tändes också vid den mycket vackra och historiska gudstjänsten i Lund. Barnen fick bära sina flämtande lågor hela den långa vägen förbi församling, kungapar, kyrkliga världsledare, körer, uppför långa trappor, ända tills de kunde tända de fem ljusen längst framme vid högaltaret.

Jag var själv lite orolig för att något av barnen skulle snubbla eller att ljuset skulle slockna på vägen. Allt gick dock bra: ljusen brann tryggt och stadigt, och de fem ekumeniska imperativen skrevs under.

Vi har varit med om en historisk händelse i Lund. Det handlar om att möta framtiden tillsammans i stället för i splittring. I det femte ekumeniska imperativet kan vi läsa: ”Katoliker och lutheraner bör vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och att tjäna världen.”

Jag hoppas att vi tar dessa imperativ på allvar. Barnens långa vandring genom kyrkan och deras små ljuslågor i det stora rummet predikar för oss. Vandringen är lång och vi kan snubbla på vägen, men ändå måste vi gå. Trappstegens höjd eller oro för vad ”de stora ska säga” får inte avskräcka oss.

De utmaningar som möter oss är lika oräkneliga som ljusen på gravarna. Inte heller det får avskräcka eller förblinda oss. Utan att glömma bort de mindre utmaningarna så borde vi tillsammans enas för att möta den allra största. För det finns en utmaning som är större än alla andra, och som om den ignoreras kommer att innebära ett lidande som överskuggar allt annat. Om inte kyrkorna gör det vi kan för att möta den största krisen i historien saknar vi all trovärdighet.

På enbart 40 år har 58 procent av jordens djur försvunnit. Vid 2020 räknar forskarna med att 75 procent av alla djur är borta. Världshaven innehåller snart mer plast än fisk. I de fattiga länderna skjuts viltet av och blir till mat, prydnadsföremål eller verkningslösa mediciner. Skogsskövlingen fortsätter och sötvatten förorenas.

”Vi befinner oss i det sjätte massutdöendet. Det senaste sedan dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan, säger Håkan Wirtén” Världsnaturfonden” (SVT Nyheter).

”Tar man bort arter så kommer de ekosystemen att kollapsa tillsammans med ren luft, vatten, mat och andra ekosystemtjänster som vi får, säger Marco Lambertini, generalsekreterare på WWF International.” (SVT Nyheter).

Uppmaningen till världens kyrkoledare blir att enas i kampen för jordens överlevnad. För om ekosystemen kollapsar blir de värsta dystopierna från filmens och litteraturens världar till verklighet.

Kraften från en enad global kyrka är större än vi tror. Den når ut i små byar i tredje världen, till FN och världens ledare. Den kan nå ut med kunskap och utbildning i fattiga länder, och med moraliskt stöd att fatta kloka beslut.

Det är inte troligt att det är kyrkans ledare som har den största kompetensen i exakt vad som behöver göras. Man ska nog akta sig för att göra tvärsäkra politiska uttalanden om tekniska detaljer i miljöarbetet (till exempel kärnkraftens framtid). Men man kan visa på verkligheten tillsammans med experter, och oförtrutet kräva att världens ledare tar sitt ansvar.

Det är dags för den globala kyrkan att bli känd som en av de krafter som arbetar för att stoppa det sjätte stora massutdöendet. Det är ännu inte för sent, men det brådskar. Tillsammans kan mänskligheten vända förloppet. Men det krävs samarbete.

I kyrkans ljusbärare tänder jag ett sjätte ljus för nytt ekumeniskt imperativ: Tillsammans ska vi arbeta för djurens, växternas och människans överlevnad, som ett vittnesbörd om Guds vilja och kärlek.

Och i Frälsarkransen har en av hemlighetspärlorna börjat skimra i grönt.