I sommar har det som vanligt varit högsäsong i många av våra kyrkor, när människor upptäcker det heliga rummet på egen hand som turister och pilgrimer. I en nyligen framlagd kandidatuppsats har studenten Helena Köhler gjort en begränsad, men systematisk studie av vad det egentligen är som sker då, åtminstone på ytan. Under några dagar har hon suttit i Uppsala domkyrka och observerat och räknat människor och deras aktiviteter. I uppsatsen förs sedan ett resonemang om det väletablerade begreppet privatreligiositet.

Men det finns något som skaver med det ordet. Den brittiska sociologen Grace Davie talar hellre om två religiösa ekonomier som lever sida vid sida. Dels en traditionell sådan, dels en där människor använder sig av kyrkan vid behov.

Den franska sociologen Danièle Hervieu-Léger talar om den moderna pilgrimen och beskriver henne som autonom, flexibel och individuellt motiverad. Vi skulle förmodligen kunna tillägga att denna pilgrim ofta är funktionellt inriktad också, precis som människor i alla tider och kulturer. Vi söker det som hjälper oss att leva, helt enkelt.

Men kanske skulle vi, åtminstone i en svensk kontext, också kunna tala om normalreligiositet. Ordet privatreligiositet antyder nämligen att något annat är den egentliga religionen och att det privata är undantaget. I praktiken betraktar dock majoriteten av svenskarna i dag det som betydligt mer normalt att tända ett ljus i kyrkan än att delta i en högmässa, som bekant. Och då blir perspektivet ett annat.

Om vi hade varit en kommersiell organisation hade det varit givet att omprioritera verksamheten utifrån detta tydligt signalerade behov. Nu är vi inte det och ska inte vara det heller. Men låt oss åtminstone pröva tanken. Förmodligen ägnar kyrkan som helhet bara en bråkdel så mycket tid och tankemöda åt denna typ av religiositet jämfört med den mer traditionella. En viss förskjutning vore därför inte helt fel.

Det ligger naturligtvis i grundförutsättningarna att den nutida pilgrimen eller normalreligiösa besökaren inte vill bli styrd, utan få närma sig rummet på sina egna villkor. Men frågan är om vi till exempel kan bidra med något ytterligare redskap där individen själv får ett tolkningsutrymme.

I Helena Köhlers undersökning tänder en stor del av kyrkobesökarna ljus. Där har kyrkan lyckats erbjuda ett sådant redskap under de snart 50 år som har gått sedan den första ljusbäraren placerades i just Uppsala domkyrka. I undersökningen är det däremot mycket få som doppar fingrarna i den dopfunt, som sedan några år tillbaka står precis innanför ingången till kyrkorummet.

Men det är ändå värt att fundera över vad som skulle hända om alla kyrkor i landet hade en dopfunt med motsvarande placering och vi själva började använda den mer flitigt som ett sätt att visa hur det kan fungera. På sikt skulle det kunna upplevas som normalreligiöst, på det sätt som det gör det i flertalet katolskt präglade kulturer sedan gammalt.

Jonas Lindberg