På första maj firades ekumenisk gudstjänst framför Sofiakyrkan i Jönköping. Bön, bibelord och lovsång ekade i innerstaden. Gudstjänsten arrangerades för medmänsklighet, kärlek och människors lika värde, som motreaktion på en demonstration anordnad av Svenskarnas parti. Händelsen har kommenterats flitigt i sociala medier och uppmärksammats internationellt, bland annat av den arabiska tv-kanalen Al Jazeera.

Ett tusental människor mötte upp, bara tvåhundra meter från torget där Svenskarnas parti samlats. Det är viktigt att notera att alla politiska färger var representerade, utom den bruna. När det tillkännagavs att klockorna i stadens två största kyrkor skulle ringa, som under kriget för annalkande fara, applåderade de församlade. Nästa spontanapplåd kom vid läsningen av bibelordet ”om en invandrare slår sig ner i ert land ska ni inte förtrycka honom … du skall älska honom som dig själv”.

Budskapet i gudstjänsten var glasklart. Ordföranden för kristna samarbetsrådet framhöll att människor som kommer till Sverige ska mötas av en utsträckt hand i stället för en knuten näve. Med tanke på formuleringar i Svenskarnas partis punktprogram är detta ett angeläget påpekande. Där står att endast de som ”tillhör det västerländska genetiska och kulturella arvet, där de etniska svenskarna ingår, skall kunna vara svenska medborgare”. Så kallade ”icke-svenskar” ska inte ha maktpositioner i samhället och ”alla politiska beslut skall utgå från vad som är bäst för de etniska svenskarnas intressen”. På partiets hemsida poserar kortklippta män i raka rader.

Må Jönköpingsexemplet bli starten på något nytt. Vid händelserna i Kärrtorp för knappt ett halvår sedan väcktes en folklig manifestationskraft som legat i dvala till liv. Gudstjänsten på första maj är ytterligare ett exempel. Kanske säger vi om 20–30 år att det var framför Sofiakyrkan allting började. Då vaknade ett kollektivt, kristet, ekumeniskt ansvar, och vi förstod att det inte är extrema vänster- eller högerkrafter som ska förändra världen, utan att det är en uppgift för alla.

Det bör särskilt noteras att det inte handlar om en plakatdemonstration, utan om en gudstjänst. Bön, bibelord och lovsång som insatta i ett dagsaktuellt sammanhang plötsligt fylls av radikalitet. Gudstjänsten blir evangeliskt provokativ, folkkyrkans kyrkklockor klämtar för människovärdet och guds-tjänstfirande människor i alla åldrar träder fram som motkraft. I all sin enkelhet blir det som görs en manifestation för en kristen människosyn. Det finns en sprängkraft i det som kyrkan brukar göra.  

Frågan är hur Svenska kyrkan på andra orter kan fortsätta på Jönköpingslinjen. Vem står näst på tur i uppfinningsrikedom när det gäller motståndet mot destruktiva krafter? Hur ställer församlingar på andra platser kravet på nolltolerans när människors lika värde förvägras? ­Ibland ställer självbilden hos kyrkans folk till det: inte har vi så mycket att bidra med, inte bryr sig någon om oss. Kanske vore det på plats att kyrkan slutade jamsa med i pratet om att man är marginaliserad, för att i stället ägna krafterna åt konkreta innovationer som gör skillnad.

Svenska kyrkan behöver kränga av sig det dåliga självförtroendet, bli lite kaxig och ta sig ton. Som i Jönköping.  

I samma stund behöver man påminna sig om att detta kan kosta något. Hot, trakasserier och kanske förföljelser. Sådana som kyrkans martyrer har erfarit i alla tider. Motståndet mot människovärdesförtramparna kommer på sikt att kräva mod. För att våga behöver kyrkan samla de resurser som vanliga gudstjänstfirare utgör. Många tillsammans är ett viktigt ledord i kampen för människovärdet.

Gör som i Jönköping. Heder åt initiativtagarna.