Martin Lönnebo gick hem i flera rum

Så tomt det blev. Trots att man visste att Martin Lönnebo var gammal och dessutom drogs med diverse krämpor. När beskedet om hans bortgång kom förra torsdagen var det som att tiden slog av på takten. Och allt kändes – tomt.

Jag var inte ensam om den upplevelsen.

Snart började telefonen ringa. Det var många som ville dela berättelser och sätta ord på stämningsläget. ”En fullständigt makalös man”, sa någon. ”Så nära ett helgon man kommer i en luthersk kyrka”, löd en annan röst. ”Jag minns när …” och så kom en berättelse. Detta är typiskt för Martin Lönnebo: alla har en egen story om honom.

Första gången jag själv engagerade Martin Lönnebo var 2009. Det var under det så kallade Darwinåret, då det skulle uppmärksammas att det var 200 år sedan Charles Darwin föddes och 150 år sedan han publicerade sin banbrytande bok The origin of the species.

I Göteborgs domkyrka hade vi ett samarbetsprojekt med vetenskapsmuseet Universeum. Bland annat skulle vi byta rum med varandra. Det innebar att naturvetarna på Universeum gjorde en utställning om evolutionen i domkyrkan. I gengäld skulle vi arrangera ett existentiellt samtal på plats i museet.

Kul idé, men vem ringer man som kan funka i ett sådant sammanhang?

Martin Lönnebo var ett givet svar. Han kan tala om det inre livet och koppla det till jordens liv och arternas uppkomst. Och Martin var positiv. Som alltid (vilket jag senare kom att lära mig). Tillsammans med Stefan Edman höll han ett lunchsamtal på Universeum om jordens och själens överlevnad. Programmet uppskattades av såväl teologer som naturvetare. Och det är ingen tillfällighet. Det fanns något gränsöverskridande hos Lönnebo.

I sin person representerade Martin Lönnebo ett slags byte av rum. Han gick hem i flera sammanhang. Han hade supporters i kyrkans innersta krets. Men inte bara där. Också utanför kyrkans snäva rum var Lönnebo känd och erkänd. Han gick igenom rutan och mellan rummen. Till dels berodde säkert hans framgång på att han lyckades kombinera öppenhet med tydlighet. Han var öppen utåt men tydlig in mot trons mysterium; en andlig ledare med en distinkt kristen tro.

Lönnebos största bidrag till kyrkolivet är naturligtvis ljusbäraren och Frälsarkransen. Två pedagogiska mästerverk som båda kommunicerar kristen tro genom att förkroppsliga densamma. När man skannar hans böcker går ett pastoralt anslag genom dem som en röd tråd: en inbjudan till människor att förtrösta och en uppmuntran att ge ord åt den tro som de bär.

I samband med sin 85-årsdag 2015 valde Martin att lyfta in en grön nyans i en av Frälsarkransens Hemlighetspärlor. Han ville påminna om naturen och miljön, om kyrkans diakoni och han sa:

”I originalutgåvan var alla Hemlighetspärlor vita, ingen grön. Jag tänkte: alla färger finns i det vita ljuset. Men vi behöver ibland påminnas om att vi får lämna även våra jordiska drömmar till Gud. Med den gröna pärlan mellan tumme och pekfinger kan vi frimodigt sjunga Franciskus Solsång. Jorden och universum är idel hemligheter och under. Vi kan bekänna vår kärlek till allt levande. Vi är födda gröna.”

För Martin Lönnebo hängde, som sagt, jordens och själens överlevnad samman. Och han förmådde alltså tänka nytt hela tiden. In i det sista skrev han böcker. ”I stället för att lösa sudoku”, som han en gång meddelade.

Nu har jorden blivit en tommare plats. Men det är ett tomrum som fylls av utmaningen att föra Martin Lönnebos arv vidare. Så gott vi kan. Nu är det vi som får försöka gå mellan olika rum, kombinera öppenhet med tydlighet, vara pastorala och erbjuda förtröstan och redskap för människor att formulera sin tro. Och att ständigt tänka nytt i vår kommunikation.

I ljuset av det var det fint att läsa Petra Carlsson Redells och KG Hammars debattartikel om den åttonde dagen (Dagens Nyheter 30/4). Den åttonde dagen är en livsstil som adresserar den planetära krisen som en existentiell utmaning. Klimatkristen kräver ett andligt uppvaknande.

I mångt och mycket ett initiativ i Martin Lönnebos anda.