De visas fortfarande, tv-serier eller filmer där en nyförlöst kvinna av olika anledningar tvingas lämna bort sitt barn så snart navelsträngen klippts. Och vi ryser. Förfasar oss och kanske fäller en tår. Tänker att så här går det i alla fall inte längre till i vår del av världen.

Men det gör det på annat håll. Och det betalas rundliga pengar för bebisen. På den internationella kvinnodagen den 8 mars bjöd Dagens Nyheter på ett 10-sidigt reportage om hur kvinnor i Indien hyr ut sina livmödrar till par från västvärlden som inte kan få barn. De indiska kvinnorna, som alla undantagslöst lever i en ekonomiskt utsatt situation, får betalt för uthyrningen och barnet lämnas bort till köparen omedelbart efter födseln.

I Sverige är inte surrogatmödraskap tillåtet. Därför är de flesta av det hundratal svenska barn som är födda av en surrogatmamma födda utomlands, en del av dem i Indien.

Statens medicinsk-etiska råd, Smer, vill därför att det sker en ändring av lagen för att så kallat altruistiskt surrogatmödraskap blir tillåtet. Kravet är att surrogatmamman och de blivande föräldrarna har en nära relation. Surrogatmamman bär och föder barnet av oegennytta och av medkänsla med de barnlösa, utan påverkan eller press. Det ska inte heller finnas pengar inblandade annat än ersättning för utebliven inkomst. Surrogatmamman ska inte som i Indien kunna tjäna pengar på att låna ut sin kropp och livmoder.

Men vem ska kontrollera att det inte sker påtryckningar? Att inte pengar är inblandade? Att det ändå kommer att handla om handel, tjänster och gentjänster?

Olika kvinnoorganisationer och debattörer bjuder motstånd. Sveriges Kvinnolobby och Riksorganisationen för kvinno-och tjejjourer i Sverige, Roks, vill ha ett totalförbud för surrogatmödraskap och menar att det är en modern form av slaveri, en internationell industri där stora pengar omsätts. Och det är lätt att instämma i deras viktiga påpekande att ”en kvinna ska vara gravid och ge bort barnet av altruistiska skäl är en praktik som passar väl in i den patriarkala berättelsen att kvinnokroppen är till för andras behov”.

Att se på barn som varor och kvinnor som behållare är en människosyn som inte duger. Att utnyttja kvinnans kropp och livmoder i kommersiella sammanhang, är en form av människohandel. Det sker i länder där fattigdomen drabbar kvinnor obarmhärtigt hårt, där de kan tvingas erbjuda sina kroppar och livmödrar för att föda ett barn åt någon annan. Allt för att ge den egna familjen tak över huvudet och mat på bordet. Alltsammans sker med en post-kolonial blick på ”den andre”– i detta fall kvinnan. Det är inte godtagbart.

Sveriges kristna råd har tidigare skickat sina synpunkter till Justitiedepartementet som utreder frågan. Där uttrycker rådet oro för de konsekvenser en förändrad lagstiftning kan få och menar att en förändring av lagen inte bidrar till att stoppa utnyttjandet av fattiga kvinnor i Indien som enligt den indiska människorättsorganisationen Centre for Social Research också riskerar att överges av sina män eller familjer efter graviditeten.

Vem tar ansvar för vad som händer den kvinna som väntar, föder och lämnar bort ett nyfött barn? Kan pengar uppväga de psykiska påfrestningar, den separationsångest och depression som kan uppstå hos den nyförlösta kvinnan? Eller räknar man krasst med att hon gjort sitt när leveransen av barnet är genomfört?

Dessutom är inte en graviditet riskfri, särskilt inte för en fattig, ofta undernärd kvinna som utsätts för en kraftig hormonpåverkan för att livmodern ska kunna ta emot ett embryo.
Den grekiske filosofen Aristoteles ansåg att kvinnan var en ofullgången man. Hennes uppgift var att vara ett kärl, en behållare för mannen att tömma sin säd i. Samma unkna kvinnosyn finns i affärsidén att kvinnor ska sälja sin livmoder.

Men det är inte de indiska kvinnorna som har kommit på tanken. Det är den rika västvärlden.