Ingen kan sätta någon nedsättande fromleri-etikett på henne; hon var och förblev sig själv och tvingade därmed det svenska kulturlivet att låta henne ta emot fina priser iförd Frälsningsarméuniform. Tvingade det svenska kulturlivet, så präglat av Herbert Tingstens och Olof Lagercrantzs självsäkra agnosticism, att då och då utsättas för det för sådana personer mest pinsamma ordet i hela SAOL: halleluja!

Majken Johansson själv skämdes inte för hallelujaordet. Det var en följd av vad hon varit med om, den räddning hon fått sig till skänks som en ytterst oväntad gudagåva. På det kunde hon inte annat än säga just: halleluja! Och hon kunde, utan att hymla, anförtro en journalist att så som hon såg det stod valet mellan djävulen och Gud. Det kunde hon påstå med trovärdigheten i behåll eftersom hon skådat båda alternativen i vitögat.
Hon kom från det ena och blev räddad av det andra. Jag är säker på att hon därför förstod precis vad söndagens evangelietext handlar om och inte fastnade vid de mystiska detaljerna som Markus återger (Jesus som spottar, sticker fingrarna i öronen på den döve mannen och suckar djupt på ett konstigt språk); den handlar om Jesus som helar en människa och inte bara lär honom att prata utan också, vilket är minst lika viktigt, att lyssna.
 
Mycket i vår tid går ut på att prata, jag bloggar – ergo sum. Det bubblar liksom över därinne av sådant som måste ut; alla våra känslor och tankar kräver sin publik. Men kanske är det också därför vi så sällan känner oss hallelujaaktiga – den kamp vi kämpar är vår egen liksom de krafter vi tar till. Tills de tryter och vi plötsligt sitter på vårdcentralen hos en välmenande AT-läkare och gråter.

Men hur lär man sig lyssna i en värld så fylld av brus och distraktioner som vår? Ja, att döma av Majken Johanssons självbiografi var det inte lätt ens på femtiotalet. Men då som nu fanns det ledtrådar att följa, eldpelare i natten. Det är lätt att vi bagatelliserar de där tecknen och lever på som vanligt. Men vi kan också ta tag i dem och börja nysta. Följa spåret, doften, längtan inuti. Det gjorde Majken. Och alltmer förstod hon att hon vilade i Någons händer. Någon som ville lära henne att lyssna. Och när hon övade sig i att lyssna så fick hon också sagt det som var viktigt, det som hade liv i sig. Och det finns kvar också nu, snart tjugo år efter hennes död.

Det svenska kulturlivet hyser numera en rad kristna motståndsmän och -kvinnor av vilka åtminstone somliga förvaltar hallelujatraditionen. Tänk om också kyrkan som helhet vågade göra det!