Med eller utan syndabekännelse

I min västerbottniska barndom inledde prästen högmässan så här: ”Herren är i Sitt heliga tempel, Hans tron är i himmelen. Han är ock när dem, som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder Sig till deras bön.”
Just denna variant finns inte med bland de aktuella förslagen. Vilket förstås beror på att den tonvikt som i 70-talets Skellefteå lades vid syndamedvetande och omvändelse inte har något gensvar i vår tid. Som läro-nämnden skrev i ett yttrande 1985 (citerat i förklaringarna till kyrkohandboksförslaget):
”Varje tidsålder har sin lovsång, sin längtan efter Gud och livets helhet och sin ångest, som kan gälla döden, skulden, meningslösheten.” Av förslaget till kyrkohandboken kan vi alltså utläsa vilka existentiella frågor människor ställer i dag och hur kyrkan väljer att bemöta dem.

De som kommer till kyrkan för att få hjälp att hantera sorg,
existentiell oro, tomhetskänslor och upplevd värdelöshet, de känner inte igen sig i talet om förkrossade andar och botfärdiga suckar. Visst är skuld och förlåtelse en del av människors liv, men inte självklart den mest akuta frågan. Samtidigt som det är just skuld och förlåtelse som traditionellt är ett av kyrkans viktigaste svar.
Detta hanteras i kyrkohandboksförslaget genom att ge ökade möjligheter att tona ner syndabekännelsen (som mjukare kallas bön om förlåtelse) och bara använda överlåtelsebönen, ungefär en syndabekännelse light. Medan ”utgjutet för många, till syndernas förlåtelse” – pregnant men för de flesta fullständigt obegripligt – blivit kvar i alla varianter av nattvardsbönen därför att den formuleringen helt enkelt inte får ändras.

Denna inbyggda spänning får vi lära oss att leva med. Många församlingar har ju vittnat om att människor känner sig så sänkta av en explicit syndabekännelse tidigt i gudstjänsten att de inte hämtar sig sedan. Men även om man tar bort ”jag bekänner inför dig, helige Gud”, kan ingenting ta bort gudstjänstens pedagogiska uppdrag att förmedla syndernas förlåtelse som en upprättande – inte nedtryckande – kraft. Hur detta ska lösas är något för församlingarna att ta tag i under försöksåret.
En gudstjänstordning ska tillfredsställa både de kyrkvana och de icke kyrkvana. Skillnaden ska inte överdrivas, vi är alla människor. Men de kyrkvana, i synnerhet de anställda, har ett särskilt ansvar för de ovana. Den som inte hunnit upprätta någon gudsrelation kan bli antingen hjälpt eller stjälpt av gudstjänstspråket. Vad stänger, vad öppnar? Vilken bild av Gud, människan, världen ger vi beroende på vilka varianter i kyrkohandboksförslaget vi väljer?

Det kommande året är ett gyllene tillfälle att diskutera och experimentera sig igenom vad man vill stå för och hur man bäst kommunicerar detta genom gudstjänsten. Barnkonsekvensanalysen som kyrkomötet nyligen beslutade om är också en påminnelse inför arbetet med gudstjänstordningen. Här väger givetvis också musikspråket tungt, där det glädjande nog finns fler byggstenar än förut.
För bästa resultat ska församlingarna dessutom helst hinna kommunicera med varandra och med kyrkokansliet under arbetets gång. Frågan är bara om ett år räcker.