Att jag överhuvudtaget finns beror på att de är sexuella varelser. Det är verkligen ingenting jag tänker fördjupa mig i – även om jag en dag förhoppningsvis själv kommer ha en son eller dotter som antagligen kommit till på precis sam­ma sätt. Då något vackert, nu snarare lite obekvämt. I helgen så försökte jag beskriva Gud. Min Gud är ingen sexuell varelse, han bara sa: Varde ljus – och så blev det ljus. Exakt hur lång tid detta tog har jag ingen aning om och lämnar åt forskningen, men det är en allsmäktig Gud. Ofta har jag funderat över om det inte kan vara lite ensamt att vara allsmäktig?

Men hur som helst så började jag mina beskrivningar med en fader. Han var trygg, lyssnande och skrattar med mig. Lika bra passar adjektiven för en moder. Hon är också trygg, kärleksfull och har alltid omtanke om barnets bästa. Om jag så förbjöd mig själv att använda adjektiv som vi kopplar till ett gott föräldraskap – vilka könande ord finns det kvar?
Vi kan säga att Gud är utmanande, stark eller rent av allsmäktig. Men varför spelar det roll då om det är hen, hon eller han? Gud blev människa – då blev hen en man: Jesus. Inte så hemskt märkligt om vi tänker oss tillbaka och inser att det mest var männen som räknades på den tiden.

Gud behöver inget kön. Däremot så förstår vi varandra genom en sådan uppdelning fortfarande. Men vad är det som säger att om historien skulle upprepas i dag att det blev just en pojke?