Pilgrimsrörelsen är början på något stort

Mattias Lönnebo ledarskribent

Den spirande och engagerande pilgrimsrörelsen kan vara början på något stort för svensk kristenhet. Det är något som vi ska lägga betydligt mer tid och resurser på än vad vi gör i dag.

Vi återvände nyligen från en pilgrimsvandring i St: Cuthberts fotspår (ett av Englands mest kända helgon). Färden gick över gränstrakterna mellan England och Skottland, från Kirk Yetholm till den heliga ön Lindisfarne. Landskapet var dramatiskt, vackert och omväxlande, liksom vädret. Vi vadade genom eldröd ljung, besökte historiska platser och firade mässa. Fridfullt betande får blickade mot oss, och det var lätt att få associationer till bibeltexter om herden, att gå vilse och att finna rätt väg.

Att pilgrimsvandra långa sträckor i svår terräng kan vara fysiskt ansträngande och till och med en smula smärtsamt. Samtidigt ger det både andlig och välbehövlig fysisk träning i kombination. När jag berättade om vår färd för andra efter hemkomsten, var det flera som blev sugna på att göra något liknande. Att pilgrimsvandra blir allt mer populärt, anknyter till en uråldrig sed, och är något som svarar mot ett behov av både rörelse och eftertanke. Långsamt håller pilgrimsrörelsen att bli något att räkna med igen. Allt från den kortare Eriksleden vid Gamla Uppsala, till att vandra från Pyrenéerna mot Santiago de Compostela.

På Pilgrimscentrum i Vadstena sammanfattar Hans-Erik Lindström pilgrimsvandringens innehåll med sju nyckelord: Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

Det handlar i hög grad om det vi lider brist på i Sverige idag: Vi blir uppbundna av allt det vi tror att vi måste hinna med. Våra liv är dessutom mycket komplicerade och fylls ibland med i arbetsuppgifter som känns meningslösa: till exempel överdriven dokumentation och rapporter som inte leder till något vettigt. Allt ska dessutom gå så fort, från transporter till matlagning. Våra andliga traditioner och de existentiella frågorna trycks undan. Det finns dessutom moraliserande krav på oss att vara både friska och framgångsrika. Många utsätts för förnedring och övergrepp, det som #Me too-rörelsen så tydligt avslöjar. Genom att dela får vi tröst och hopp.

Pilgrimsvandringen är ett sätt att ta itu med det som drabbar oss. Inte genom att fly från problemen, utan att bearbeta dem. Den är en bild av livet. Den skiljer inte på det fysiska och det andliga, för kristen tro handlar ju om hela människan.

Den utslitna frasen ”vägen är målet” rymmer en hel del sanning. Men en väg utan mål skulle ändå vara tung att gå. Vägen formas nämligen av målet. Om våra mål enbart handlar om att berika oss själva, bygga på vårt ego, så blir vår väg formad av detta. Vi kommer då att trampa på våra medmänniskor och gå vilse. Jag tror att allt fler av oss irrar på en väg utan meningsfulla mål och att detta i hög grad bidrar till problemen vi har i världen idag. Den människa som börjar se på sig själv som en pilgrimsvandrare tillsammans med andra vandrare får däremot träning i att leva i nåden.

Vi behöver se världen både med dess skönhet och lidande, och engagera oss i den, för vår medmänniskas skull. Och för skapelsens skull. Där är Jesus vår guide. Om vi faktiskt tror att korset är det eviga livets tecken och inte nederlagets, så kan det frigöra en väldig kraft i vår pilgrimsvandring på jorden. Vägen formas av målet. Och om målet är Guds rike, som är kärlek, så kastar det ett alldeles särskilt ljus över vår stig, trots att den leder genom svårt kuperad terräng

Jag tror att det ofta spretiga, men ändå spirande och engagerande pilgrimsrörelsen kan vara början på något stort för svensk kristenhet och att detta är något som vi ska lägga betydligt mer tid och resurser på än vad vi gör idag. Varje kyrkoråd, varje församlingsråd, varje anställd borde få erbjudande om att kunna vandra tillsammans och uppleva pilgrimens tillvaro. Om man begränsas av fysiska förutsättningar så kan man välja en lättare vandring som går att genomföra ändå. Det handlar verkligen inte om att man måste prestera. Pilgrimsvandringen är aldrig en tävling, den är ett sätt att vara, och ett tecken för den som söker. Den är lika mycket en väg framåt som den är förankring, att hitta tillbaka till våra kyrkliga rötter.

Kristus sänder oss ut i världen med orden:
Ni är jordens salt och världens ljus.

Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning.

Mattias Lönnebo, ledarskribent

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.