Svenska kyrkan inför ett nytt sätt att redovisa verksamheten, med huvudsaklig utgångspunkt från den grundläggande uppgiften: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Planen var att den skulle vara i bruk i år, men det som gäller är att senast när 2014 års verksamhet ska redovisas våren 2015 ska det bygga på de nya principerna.
Arbetet med den nya redovisningsmetoden har pågått under lång tid, bortåt tio år. Sådana processer tenderar att leva ett eget liv. De som är i projektet har överblick, menar sig ha förankrat, testat, diskuterat – omgivningen som inte lever med frågan blir överrumplad.
Tidigare har det varit den ekonomiskt ansvariges sak att uppskatta hur resurserna fördelats utifrån kyrkoordningen under året. Den nya redovisningsmetoden bygger på en mall där tid och pengar löpande noteras efter hur de använts.

Under 2011 presenterades metoden – efterhand kommer reaktionerna. ”Så här jobbar inte vi” säger bland andra Carl Sjögren, kyrkoherde i Ulricehamn, uppgifterna går i varandra i det praktiska församlingsarbetet, eller som Erik Aurelius, biskop i Skara säger till vår reporter: ”Gudstjänst, diakoni, undervisning och mission är inte fyra olika verksamheter utan fyra perspektiv på en uppgift”.
Just Skara stift reagerade tidigt. I mars i fjol skrev stiftsstyr-elsen på biskopens brev till kyrkokansliet med kritiska frågor om hanteringen och metoden i sig. Trots påstötningar från Erik Aurelius och andra har det inte kommit något svar.
Helen Ottosson Lovén, kyrkans generalsekreterare beklagar att svaret inte gått iväg. Må så vara, men det blir del i en helhet som inte är rimlig.

Budgetarbete är teologi, skrev Helle Klein i en ledarrekyl i Kyrkans Tidning nummer 5. Struktur, organisation, allt det som är kyrkobygget, ska ha sin utgångspunkt i tron och förkunnelsen. Krasst uttryckt, hur redovisningen sköts ska vara ett kyrkans nyttiga redskap – och så är det också tänkt, det var förutsättningen när uppdraget gavs kansliet 2003. Nu ter det sig som det omvända, för en del av dem som ska använda den: verksamheten får tryckas in i en redovisningsmall.

En enkel slutsats är att det inte får gå till så här. En viktig förändring ska drivas med en tydlig process, väl genomtänkt vad det gäller insatser, beslut, information, förankring, slutdatum. Tio år – eller i praktiken elva år innan metoden gäller skarpt är en alldeles för lång tid.  
Processen har burits av och testats mot god redovisningskompetens, det är uppenbart, kanslipersonal och revisorer. Men alla varningsklockor ska ringa när kyrkoherde och biskop protesterar med argumenten att de inte blivit hörda och att resultaten gör våld på kyrkoordning­en.
Det är ett omfattande arbete som lagts ner på redovisningen. Det återstår med all säkerhet mycket för att det ska slutgiltigt landa. Tidsplanerna har spräckts efterhand. För en trovärdig resurshantering: Hur lär sig kyrkan av misstag? Hur säkrar man ett effektivare sätt att driva processer?