Regering på spaning efter den mening som flytt

Det hör inte till vanligheterna att en minister uttalar sig om livets mening. Men när Sveriges socialminister Jakob Forssmed intervjuas i Kyrkans Tidning (24/4) beklagar han bland annat sig över att ”Vi ser hur många unga upplever tillvaron som allt mindre meningsfull”.

Regeringen ska därför, som det heter, ”satsa” på existentiell hälsa. Folkhälsomyndigheten har getts uppdraget att ­under ett år utreda hur existentiell hälsa kan bli en del av folkhälsopolitiken.  Världshälsoorganisationen (WHO) inkluderar sedan länge existentiella aspekter när den definierar hälsa och ett gott liv. Men det är något nytt att en svensk myndighet sätter sig ner och klurar på detta. 

Svensk akademisk teologi är däremot inte främmande för perspektivet. Folkhälsomyndigheten har mycket kompetens att luta sig mot om de väljer att förutom kyrkorna involvera delar av teologkåren i sitt arbete. 

Till exempel uppmärksammar teologen Katarina Westerlund, lektor i religions­beteendevetenskap och praktisk teologi, existentiell hälsa i en forskningsartikel från 2016. Westerlund anar ett samband mellan sekularisering och privatiersingen av religon i Sverige, och att befolkningen uppger individualism och självförverkligande som sina kärnvärden. Hon undersöker hur detta relaterar till den skenande mentala ohälsan bland unga. 

För att människor ska kunna må bra, växa och blomstra behöver de söka svar på frågor som ”Vem är jag?”, ”Varför är jag här?” och ”Var passar jag in?” redan i tidig ålder. Forskare menar att en sådan spiritualitet kan frodas såväl inom som utanför ett religiöst sammanhang, men att den existentiella hälsan förutsätter någon slags upplevd relation till en transcendent verklighet.

Att hitta sin plats i tillvaron är alltså både en individuell och social process. ­Existentiell hälsa kräver sammanhang; en relationalitet som Westerlund konstaterar att svensk politik länge kvävt med reformer som individualiserar människor. Den svenska modellen har utformat en stats­apparat som strängt taget förklarar institutioner som familj och religion över­flödiga.

Nu oroar sig alltså Sveriges regering för att svenskarna mår så dåligt. En myndighet ska förklara hur en modlös befolkning ska kunna ges mikrodoser av hopp. 

Som om en chef på en överbelastad ­arbetsplats i stället för att ta itu med strukturella problem bjuder in en föreläsare som håller workshop om att ”sluta stressa”? 

Ja, förvisso sticker det i ögonen att satsningen sker samtidigt som nuvarande regering sett till att civilsamhälle och folkbildningen blivit av med stora delar av sin finansiering. Tillsammans med kyrkorna är de rörelser som har byggt Sverige och gett män­niskor känslan av att tillhöra något större, bygga något värdefullt och gett livet mening och riktning – allt detta är, dessutom, vad människor som lider av bristande existentiell hälsa också beskriver att de saknar. 

Bland unga är problem med försörjning, familjebildning och en upplevelse av att inte kunna påverka sin utbildning starkt sammankopplade med mental ohälsa. Därför är avsaknaden av existentiell hälsa inget en regering löser med enskilda satsningar. 

Den utbredda psykiska ohälsan i Sverige ger uttryck för individuellt lidande, men också en andlig och kollektiv kris; samhället gör oss sjuka. Frågan som sådan överskrider Folkhälsomyndighetens ­ansvar. Existentiella perspektiv är dess­utom uppenbart svåra att reducera till ­effektiva lösningar och resultat. 

Men här finns goda skäl att förhålla sig pragmatiskt! Det är bara bra om politiken tar till sig sambandet mellan hälsa och andlighet.

Körsång på recept som vårdinsats bland äldre är bara ett intiativ som redan visat effekt inom svensk sjukvård. Fler liknande sociala eller andliga kurer och kontakter i sjukvården, friskvården eller skolhälsovården kan ge nya möjligheter för Svenska kyrkan att samarbeta med det offentliga. Och svensken ett ­helare liv. 

Fanny Willman, ledarskribent