Stockholms domkyrkopräster som startade en debatt med sin artikel i Dagens Nyheter ”Vår kyrka måste vara öppen för andra religioner” (19/8) gick i söndags från ord till handling. Då fick imamen Mohammad Muslim Eneborg i slutet av Ulf Lindgrens predikan svara på frågor med anknytning till söndagens texter. Han pratade om barmhärtighet och om Kain och Abel ur muslimsk synvinkel. Syftet är att visa på beröringspunkter och ge islam ett mänskligt ansikte.

Det muslimska inslaget i högmässan i Storkyrkan var i sig odramatiskt, och samtidigt symboliskt laddat. Det kallades för samtal, men ber man en imam reflektera över söndagens tema så får man självklart en minipredikan. Detta är en känslig balansgång, bättre att inte göra det som en del av högmässan.

Artikeln i DN har lett till domkapitelsanmälan och en livlig debatt. Domkyrkoprästerna verkar inte ha varit riktigt beredda på styrkan i reaktionerna. Annars hade de förhoppningsvis varit tydligare.

De skriver till exempel: ”Ber judar, kristna och muslimer till samme Gud eller är tron på Jesus Kristus den enda möjliga vägen till frälsning?” Här ställer de påståenden mot varandra, trots att det är ganska vanligt att folk tror på båda delar. Argumentationssättet polariserar i stället för att uppmuntra till nyanserad eftertanke – något vi behöver förtvivlat väl i de här sammanhangen.

Prästerna utmanar Svenska kyrkan att ”högt förkunna att judar, kristna och muslimer vandrar mot samme Gud, var och en på sin väg”. De gör det utifrån sin oro för en växande antisemitism och islamofobi. Men Svenska kyrkan är känd för att tala med små bokstäver och ogärna högt förkunna något alls. Då väcker det frågetecken att det tydliga förkunnandet ska aktiveras just i samband med andra religioner.

Vill de ha ett mycket långt gånget religionssamarbete med viss preferens för det kristna alternativet? Eller handlar det om en grupp präster som tycker att den kristna identiteten är så självklar att den inte behöver uttalas? I såna här frågor kan man inte vara tydlig nog.

Debattörerna tycker att Svenska kyrkan ska öppna sina församlingshem för muslimernas fredagsbön, för att visa att det inte pågår någon tävling mellan religionerna och eftersom ”andlighet och gudstjänstliv är viktiga för människor”.

Så har också gjorts lokalt, som vi skrev om i förra numret. Ett uttryck för solidariteten med andra trosbekännare, på samma sätt som Svenska kyrkans kamp på andra orter för muslimers rätt att bygga moskéer. Det är också tillämpningar av den gyllene regeln.

Som grund för religionsdialogen behöver Svenska kyrkan göra ett tydligt ställningstagande för Kristus, parat med ödmjukhet inför både egna och andras sanningsanspråk. Gärna helig avund, som Krister Stendahl rekommenderade i mötet med andra religioner. Men också helig partiskhet.