En diakon har fått prövotid efter att ha pussats och kramats med en intern på en anstalt. Till domkapitlet säger hon att hon kände det som om den intagne ”var mannen jag väntat på”. Men hon har också plågats mycket av det som hänt och ”känt mycket skam”.

När hennes kyrkoherde kontaktades av kriminalvården, som sett vad som hänt genom övervakningskamera, såg han enligt Aftonbladet till att diakonen sade upp sig. Därefter följde domkapitlets prövning.

Kort sagt en tragisk historia från början till slut. Och också representativ för en vanlig typ av domkapitelärenden. Det handlar om en själavårdssituation som övergått i en fysisk relation.

Det finns inget försvar för den typen av överträdelser. Ändå är det något som sticker i ögonen när rapporten om diakonen kommer samma dag som beskedet att ännu en regionchef inom SKUT, Svenska kyrkan i utlandet, får gå. Det är kontrasten i två olika sätt att beskriva ett förlorat förtroende.

SKUT-chef nummer två har liksom SKUT-chef nummer ett ”brutit mot interna regelverk avseende bonusprogram”, enligt Svenska kyrkans generalsekreterare Helén Ottosson Lovén. Därför måste de lämna sina tjänster.

Minns vad ärkebiskop Antje Jackelén sa vid presskonferensen i Lund härom veckan, om hur kyrkorna genom tiderna visat särskilt intresse för sexuella synder och varit extra noga med att fördöma dem.

”Synder som girighet, ekonomiska orättvisor, får större konsekvenser än sexuellt beteende. En frisk känsla för proportioner är bra för kyrkor att ha”, sa hon.

Alldeles riktigt. Antje Jackelén talar visserligen inte om präster och diakoner här utan om människor i stort. Men frågan är ändå relevant i sammanhanget: Har Svenska kyrkan en frisk känsla för proportioner?

En vigd kyrkans tjänare attraheras av en konfident och ger i köttets svaghet efter för sina känslor. Hon får lämna sitt jobb och döms till prövotid av domkapitlet. Hon straffas hårdare än en annan vigd tjänare som i lugn och ro bokat en resa och åkt iväg med hustrun på semester för bonuspoäng som tillhör kyrkan.

Det enda som händer är att han får lämna sitt jobb. Samma överträdelse – kyrkans bonuspoäng som använts för privata resor – och samma konsekvenser som SKUT-chef nummer ett som fick gå redan i september.

Mannheimer Swartlings oberoende genomlysning har visat att chefer i SKUT fått tillräcklig information om och utbildning i regelverket. I rapporten hänvisas också till Arbetsdomstolens uttalande i tidigare ärenden att chefer måste vara föredömen i sina organisationer och att det dessutom ”måste ställas mycket höga krav på en prästs redbarhet och oförvitlighet”.

Vad betyder det i praktiken? En rimlig tolkning är att en präst ska vara så mån om sitt anseende och så rädd om de pengar medlemmarna anförtrott Svenska kyrkan att prästen inte utsätter sig för risken att hantera dem fel.

Det fina med ekonomiska synder och en hjälp i sammanhanget är att de är mycket lättare att gottgöra än sexuella synder. Det finns en inbyggd tröghet: du har gott om tid på dig att dubbelkolla, be om någon annans bedömning, betala tillbaka.

Det senare ska göras innan du får veta att medierna börjat granska dig. Att det är enkelt att gottgöra innebär också ett krav att göra det även om risken för upptäckt är minimal.

Sex kontra pengar. Tydligen betraktas kroppsliga synder som allvarligare och mer skamfyllda än ekonomiska i Svenska kyrkan. Ekonomiska oegentligheter kopplas inte samman med prästers och diakoners vigningslöften. Min poäng är inte att domkapitlen borde få fler ärenden att behandla, jag är ute efter attityden.

Och jag upprepar ärkebiskopens konstaterande: ”synder som girighet, ekonomiska orättvisor, får större konsekvenser än sexuellt beteende”. En konsekvens av aktuella ekonomiska synder i Svenska kyrkan är den enorma medlemsflykten under juni-oktober.

Varför har människor reagerat så starkt på Aftonbladets och Sveriges radios rapportering om kyrkans anställda och förtroendevalda som handskats omdömeslöst med medlemmarnas pengar? Därför att det inte rör sig om tillfällig, individuell svaghet. I stället finns ett system, ett mönster.

Inte i alla församlingar, långt ifrån. Inte bland alla kyrkans medarbetare – vigda och ovigda – långt ifrån. Men tillräckligt många för att framkalla medlemmarnas djupa besvikelse.

Arbetsdomstolen talar om redbarhet och oförvitlighet. Gamla ord för tidlösa värden. Den som vill vara redbar och oförvitlig sätter en ära i att göra rätt även om andra gör fel. Den redbare och oförvitlige kan behöva vara obekväm och ifrågasätta felaktigheter i sitt eget kollektiv.

Det finns många redbara och oförvitliga medarbetare i Svenska kyrkan. De borde vara ännu fler.