Skandaler, konflikter och utspel – så kontrar vi dem

Jag hade en kort semester efter nyår då vi åkte skidor i Åre. Det var härliga dagar, snön gnistrade och vinden bet friskt. Men lavinfaran var hög. Därför sprängde fjällräddare laddningar för att utlösa lavinerna innan någon kom till skada. Man hörde knallarna och såg hur det rasade.

Jag påmindes om situationen för Svenska kyrkan. Vädret skiftar, och en lavin av avhopp kan utlösas av plötsligt buller.

Nästan 86 000 valde att lämna svenska kyrkan 2016. Det är ett sorgligt historiskt rekord. Endast 7500 personer ansökte om medlemskap.

Hur har det blivit så här illa? I grunden så handlar det om en längre samhällsutveckling med en allt svagare kristen identitet i Sverige. Allt färre har en aktiv relation till Svenska kyrkans grundläggande liv, som äger rum i den lokala församlingen. När statskyrkosystemet upphörde blev det nog för många så att den sista länken mellan att vara svensk och att vara medlem i Svenska kyrkan försvann. Och när relationen är svag så behövs det inte så mycket för att man ska lämna.

”Jag menar, vad ska man ha kyrkan till?” kan någon fråga sig. Dess konkreta uppgifter har ju till största delen tagits över av andra aktörer.
Kyrkan har förlorat ansvaret för socialvård, utbildning, sjukvård och till slut också folkbokföringen. Kvar finns ännu ansvaret för begravningsväsendet i stora delar av landet, men begravd blir man ju ändå oavsett medlemskap.

Genom individualismen i religiösa frågor blir ”var och en salig på sin egen tro”. Inte heller där behöver man vara medlem i något samfund för att söka svaren på livets frågor.

Svenska kyrkan är fortfarande populär när det gäller krisbearbetning och ceremonier. Men även på detta område finns det stor konkurrens och andra alternativ. Sverige har varit ett tryggt land, och det tycks ha en påverkan på människors vilja att engagera sig kyrkligt.

Så under lång tid har länken mellan medlemmarna och kyrkan som organisation försvagats. Dessutom har vi en medlemsavgift som man kan slippa. Valet blir då inte svårt om kyrkan upplevs som perifer.

Bullret som utlöser lavinen kan bestå av:

1. Skandaler: Det räcker med att några missköter sig så får alla lida.

2. Konflikter: Exempelvis kring ”Mitt kors” kampanjen, ledde till drev där det framstod som om Svenska kyrkan inte ville värna de förföljda kristna i Mellanöstern. (Vilket absolut inte stämmer. Det är de svenska riksdagspolitikerna som inte står upp för världens mest förföljda grupp.) Och så har vi diskussionerna kring en ny kyrkohandbok.

3. Utspel: Vissa väljer att lämna när kyrkans företrädare uttalar sig, och man påminns om att man har möjlighet att inte vara med. Särskilt om man inte gillar det man hör.

Hur kontrar vi detta? Inför samhällsförändringen är vi rätt maktlösa som enskild organisation. Vi måste anpassa oss efter verkligheten och inse lavinfaran. Men vi kan hindra onödiga utträden som faktiskt beror på missförstånd, genom en genomtänkt och tydlig kommunikation. Falska nyheter ska avslöjas. Om kyrkans ledning uttalar sig i en aktuell fråga, så måste det vara mycket väl balanserat så att det inte uppfattas som partipolitik. Om en skandal briserar, ska den bemötas professionellt och kraftfullt.

Och framför allt så ska människor alltid behandlas på ett respektfullt och kärleksfullt sätt av kyrkans medarbetare. Det är egentligen det sistnämnda, de där avhoppen som beror på att vi sårat en medmänniska i församlingens arbete, som bekymrar mig mest. Där kan vi inte skylla på någon samhällsförändring utan bara på vår egen bristande empati.

Det fantastiska är ändå att så många väljer att vara kvar, trots allt. Att Svenska kyrkan har ett högt förtroende, och att jag får höra så mycket positivt om det vi gör från människor jag möter. Vi ska fortsätta att visa på det kristna hoppet, tron på en kärleksfull Gud, och på människovärdet. Vi kan anpassa oss efter olika ekonomiska nivåer, men det viktigaste kan vi inte vara utan: Kristi Ande.

Mystikern, originalet och prästen Fritz Olofsson, menade att sekulariseringen är en reningsprocess för att kristendomen skulle renas och släppa in Andens liv.

Det känns hoppfullt att tänka att vi kanske befinner oss i ett slags ”reningsprocess”; fröet till den framtida Svenska kyrkan som än mer vandrar med Anden, fattigare på materiella tillgångar, men ändå rik på det enda som verkligen betyder något – sprudlande av ljus och nytt liv.