Svenska kyrkan fortsatt viktig för staten

Skollagen. Det kommande beslutet att tillåta konfessionella inslag i skolan indikerar en pågående förändring i relationen mellan kyrka och stat. Här har Svenska kyrkan ett ansvar att fortsätta vara så inkluderande som möjligt.

Skollagen kommer att ändras, så att enstaka konfessionella inslag ska vara tillåtna vid exempelvis skolavslutningar. Ändringen motiveras med att det är ett sätt att överföra och utveckla traditioner, som är en del av samhällets kulturarv.

Sett över tid är beslutet ett av flera till synes överraskande tecken på en vändpunkt mellan kyrka och stat, som sedan mitten av 1800-talet har tagit steg för steg åt skilda håll. Den starkaste anledningen till förändringen går att se på flera håll runt om i Europa i form av de spänningar som uppstår kring den ökande mångreligiösa närvaron och inte minst då islams relativa synlighet. Det sätter samhällets grundläggande värderingsfrågor allt mer i fokus och leder i vissa fall till att majoritetskyrkans, i det här fallet Svenska kyrkans, betydelse uppvärderas igen.

Här finns det, som bekant, ett problem och det påminde Humanisternas ordförande Christer Sturmark om i ett debattinlägg på Kyrkans Tidnings webb samma dag som riksdagen fattade sitt beslut i frågan. Han går till och med så långt som att påstå att Svenska kyrkan går Sverigedemokraternas ärenden genom att ställa sig positiv till beslutet.

Och visst ska kyrkan, om inte annat, rimligtvis känna sig kluven inför denna förändring.

Evangeliet är ett erbjudande till alla människor och ska därför inte användas för att stärka en grupp mot en annan. Men varje möjlighet att förmedla evangeliet är också något att glädjas över och försöka ta vara på. Det gäller bara att göra det på ett så klokt och inkluderande sätt som möjligt och det tror jag att Svenska kyrkan har goda möjligheter att göra vid skolavslutningar och andra tillfällen.

Christer Sturmark ägnar dock större delen av sin text åt att kräva att Svenska kyrkan tar aktiv ställning för ”den sekulära statens neutralitet”, genom att kritisera de många band som fortsätter att finnas mellan kyrka och stat. Hans resonemang bygger på föreställningen att det strävsamma gamla paret staten och kyrkan visserligen har separerat, men inte riktigt förstått konsekvenserna av det och hänger kvar vid varandra av sentimentala skäl.

Riksdagsmajoriteten, och därmed i förlängningen folket, tänker däremot att det gamla paret visserligen har separerat, men att de fortfarande har gemensam vårdnad. Religion är ett betydligt mer mångfacetterat fenomen än Christer Sturmark vill göra det till och Svenska kyrkan fortsätter att vara betydelsefull för Sverige av historiska, kulturella och värdegrundsmässiga skäl, med två tredjedelar av befolkningen som medlemmar.

Jag tror att vi alla är överens om att vi ska ha en sekulär stat i Sverige, i betydelsen att vi inte ska ha en statskyrka. En neutral stat, som Christer Sturmark strävar efter, är däremot bara en filosofisk illusion. Det står givetvis den demokratiska staten fritt att söka samarbete med ett trossamfund om och när det kan gynna landet som helhet, utan att det därmed behöver utgöra ett hot mot (a)religiösa minoriteter.