Samtala om vilken sorts ledarskap kyrkan behöver

Under de senaste åren har Svenska kyrkan genom­gått den största strukturförändringen någon­sin och sedan relationsförändringen med staten år 2000 har antalet församlingar minskat med ungefär 45 procent. Förändringarna beror på försämrad ekonomi men är också en följd av ökade krav på arbetsgivare, som små enheter får allt svårare att leva upp till.

Just nu är det aktuellt med sammanläggningar i Stockholms innerstad, men flertalet av stor­pastoraten bildades runt om i landet 2014. Flera av dem har haft en skakig start, med följden att en del av dem som åtminstone ursprungligen kallades superherdar har lämnat sina uppdrag sedan dess.

Som Kyrkans Tidning berättade i höstas har forskarna Ann-Sophie och Per Hansson undersökt hur personalen mår i ett urval av de församlingar som har slagits samman. Till de återstående problemen hör bland annat relationen till den centrala administrationen. När pastoraten blir större än de någonsin varit tidigare växer nämligen obönhörligt avståndet mellan den och kyrk­golvet. När ledningen då inte har haft tillräcklig förmåga eller vilja att kommunicera över dessa avstånd har det bidragit till en dålig arbetsmiljö.

Vem eller vad blir kyrkoherden i en sådan organisation – en mer eller mindre anonym kanslichef, som försam­lingsborna och knappt ens personal­en ser till? 

Därför vore det också intressant med en studie av hur ledarskapet i kyrkan påverkas av så genomgripande förändringar. Vem eller vad blir kyrkoherden i en sådan organisation – en mer eller mindre anonym kanslichef, som församlingsborna och knappt ens personalen ser till?

Utvecklingen stämmer väl in på det som Max Weber, en av sociologins urfäder, förutspådde som den rationellt legala auktoriteten för ungefär ett sekel sedan. Han varnade för byråkratins tillväxt, även om han såg små möjligheter att stoppa den.

Biskopens roll är än så länge mindre påverkad av dessa förändringar och är alltjämt något friare än kyrkoherdarnas. Men förändringarna återspeglas i vilka kandidater som förs fram av olika grupper i biskopsvalen. En del känner sig tryggast med kyrkoherdar som kan systemet, medan andra hellre ser en inspirerande ledare som kan nå utanför det.

Det är inte svårt att historiskt hitta exempel på ledare inom kyrkan som har varit usla administratörer, men som har kommit att få stor betydelse som inspiratörer. Den idealiska lösningen är förstås att hitta människor som klarar både och, men det är oavsett vilket en fortsatt viktig diskussion att föra.