Den 4 februari bestämde sig EU för att kalla IS förföljelse av kristna för folkmord. Då skruvades tonläget upp från dem som tycker Svenska kyrkan är för lågmäld i frågan.

Europaparlamentarikern Lars Adaktusson (KD) menade i en radiodebatt att Svenska kyrkan undviker begreppet folkmord. Han undrade varför. Växjöbiskopen Fredrik Modéus sa att Svenska kyrkan uppmanas av kristna i Mellanöstern att inte göra skillnad på folkgrupper och därmed bidra till ökade spänningar. Det budskap Adaktusson har uppfattat är ett annat: tala högt om kristnas utsatthet, se till att få stopp på utrotningen.

Författaren Ann Heberlein uttryckte i Dagens Nyheter sin besvikelse inför Svenska kyrkans låga profilhållning. Prästen och ledarskribenten Annika Borg skrev i Barometern att Svenska kyrkan borde ”pudla” och erkänna att man väntat alltför länge med att värna om sina förföljda trossyskon.

Så kom ärkebiskop Antje Jackeléns svar i Dagens Nyheter, och en i stora stycken likalydande replik från Fredrik Modéus i Barometern.

Värt att notera är hur Svenska kyrkan ännu en gång identifieras med sina biskopar. Svenska kyrkan uppfattas inte ha sagt något om det inte kommit från Antje Jackeléns läppar eller i form av ett uttalande från biskopsmötet. Men detta är bara att hacka i sig. Vi kan veta hur väl som helst att kyrkan inte är sin ledning utan sin samlade skara av medlemmar. När det kommer till kritan väger ändå ett biskopsord tyngre än vad vi andra skriver och säger.

Den här gången säger biskoparna att folkmord eller inte folkmord är FN:s och inte Svenska kyrkans sak att avgöra, men att det är bra att EU trycker på så det blir prövat. Samt att det är rätt att måna om förföljda människor oavsett tro, eftersom det är en självklar kristen hållning.

Ja, detta är ju oantastligt. Men i såväl politiska som religiösa uttalanden så behövs inte bara det sakliga och välavvägda utan också känslorna, passionen. Låt smärtan synas. Den ger tyngd.

Och varför inte tala med tydlighet och kraft om både förföljelsen av sina kristna trossyskon och andra religiösa minoriteter?

Det gjorde påven och den rysk-ortodoxe patriarken vid sitt historiska möte på Kuba i fredags:

”I många länder i Mellanöstern och Nordafrika blir hela familjer, byar och städer med våra bröder och systrar i Kristus fullständigt utrotade. Deras kyrkor skövlas och plundras på ett barbariskt sätt, deras heliga föremål profaneras, deras monument förstörs. Det är med smärta som vi betänker situationen i Syrien, Irak och andra länder i Mellanöstern (…)”

Påven och patriarken ber om en beslutsam insats från omvärlden för att ”förhindra fortsatt fördrivning av kristna från Mellanöstern”.

Sedan det interreligiösa perspektivet: ”Samtidigt som vi höjer våra röster till försvar för förföljda kristna, vill vi uttrycka vår medkänsla med det lidande som drabbar dem som är trogna andra religiösa traditioner som också har blivit offer för inbördeskrig, kaos och terroristers våld.”

Tydligt, passionerat, inklusivt.

Alla världens kyrkor kunde ansluta sig till detta uttalande. Det vore ett uttryck för både enhet och vilja. Inte en dag för tidigt.