Kampanjerna inför förra veckans brittiska parlamentsval innehöll ett ovanligt inslag i form av ett valmanifest från Engelska kyrkans House of Bishops, det vill säga de biskopar som sitter i motsvarigheten till kyrkomötet. Tanken med det 56-sidiga dokumentet har dock inte varit att driva enskilda politiska frågor.

I stället menar biskoparna att människor har förlorat förtroendet för politikerna, eftersom de inte längre lyckas förmedla en trovärdig vision. Det gör att ett allmänt misstroende växer, vilket skapar sprickor mellan människor och nationer. Därför vill biskoparna se en ny moralisk vision för Storbritannien.

Målet är att människor ska se bort från sina egenintressen och i stället försöka fokusera på det gemensamma goda. Det handlar bland annat om att bygga ett samhälle, där gemensamma band mellan människor blir viktigare än individuell konsumtion. Biskoparna hävdar också att det är kristna människors plikt att rösta och säger att de stöder alla partier som värnar om miljön och varje människas lika värde.
 
Manifestet har mötts av kritik från alla större tidningar utom The Guardian, som stöder Labour-partiet och som menar att biskoparna sätter fingret på politikernas grundläggande trovärdighetsproblem. De negativa reaktionerna menar tidningen i själva verket bekräftar den analysen. Konservativa The Times menar däremot att manifestet är partipolitiskt färgat av center-vänster-perspektiv och att kyrkan borde hålla sig borta från politiken helt och hållet.

Från svensk horisont måste vi ge de brittiska biskoparna rätt i analysen av det politiska läget inte bara i Storbritannien, utan också i stora delar av övriga Europa. De främlingsfientliga krafternas starka tillväxt måste ses som ett tecken på en djupt liggande problematik, som vi hittills inte har sett några bra motstrategier mot.

Vägarna till förändring kan givetvis diskuteras, men att påpeka situationens allvar borde ligga inom ramarna för hur en kyrka kan och bör agera politiskt. Ett sådant agerande är också i linje med hur den spansk-amerikanske religionssociologen José Casanova resonerar, när han lyfter fram samhälleliga kärnvärden och det gemensamma goda, som områden som religiösa organisationer bör fokusera på i den offentliga sfären.

Svenska kyrkans biskopar har haft blandade framgångar i sina politiska strategier, med mycket kritik exempelvis mot brevet om rika och fattiga i världen 1993, men också mycket uppskattning för Eva Brunnes predikan vid riksmötets öppnande 2010 mot främlingsfientlighet. Frågan är hur reaktionerna skulle bli om biskoparna tar initiativ till ett manifest av liknande slag som det i Storbritannien.

Det är förvisso långt till nästa riksdagsval, om inte den nuvarande politiska situationen leder till nyval. Men det skulle vara spännande att på motsvarande sätt få se hur Svenska kyrkans vision ser ut för Sverige i dag. Vad är vårt gemensamma goda och hur kan vi tillsammans hitta vägen dit i det läge, som råder just nu?