Vi behöver vara en motkultur

SIGNERAT I Lund, där jag bor, har Stadsparkscaféet länge varit en folklig samlingspunkt. Ett trevligt och opretentiöst ställe, låt vara att jag alltid misstänkt att de fuskade med kaffeskummet. Så fick någon för sig att caféet skulle byggas ut.

Det kompletterades med en restaurangdel med förutsägbart akvarieliknande fönster. När det var klart såg det dyrt och fint ut, men inte särskilt mysigt. Myset hade stannat kvar i den gamla delen. Och så nyligen läste jag i tidningen att alltihop gått i konkurs. Vi fick i församlingen häromdagen besök av den kloke psykologen Alf B Svensson som talade om konsten att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Och jag kom att tänka på att relationer i vår tid ofta sköts som Stadsparkscaféet. Vi får för oss att vi behöver förändring, förnyelse. Och så sätter vi igång med något stort projekt som tar all vår tid och kraft i anspråk.
Till slut, när vi fått vad vi ville ha, så visar det sig att vi stylat bort livsglädjen. Och så går den gemensamma firman i konkurs. De stora fönstren gapar tomma, det är snyggt, avskalat och fullständigt livlöst, så när som på en mäklarskylt vid tomtgränsen.

Den kristna traditionen utmanar oss att få syn på den längtan inom oss som ligger djupare än det ytplan vi ofta plaskar runt i. Den vill få oss att se bortom de kosmetiska lösningarna, mot något mer beständigt.
På ytan blir vi trötta på varandra, tänker att nu har vi inget mer kvar att ge de andre. När det i själva verket är omöjligt att någonsin bli färdig med en annan människa. Det finns alltid mer att upptäcka, för den som tittar noga. Det är mödosamt förstås, en smal väg att gå.

Vad vår tid behöver är en kyrka som inte är rädd för den smala vägen. Som vågar visa på det som människor i allmänhet glömt bort: att det finns helande att få, räddning, för oss som individer, familjer, skapelse. En räddning som är långt mer fantastisk än något som Hollywood skulle kunna iscensätta.

Världen visar upp sin lösning: nytt kök, nya kläder, ny man. En resa, kanske. Kombinationer som går att variera i det oändliga, men som håller vår längtan bunden vid ytskiktet.
En gång i tiden var kyrkan makt-och-prakt. Nu räds vi det pretentiösa, spåren förskräcker. Men när vi inte sätter tillit till Ordet, när vi är alltför måna om att stryka bort det ur traditionen som någon skulle kunna tänkas irritera sig på, då utgör vi ingen motkultur. Vårt mod är ett låtsasmod. För hur ska vi kunna förmedla den Jesus som sa ”kom till mig alla ni som är tyngda av bördor” när vi inte vågat pröva att på riktigt lämna till Honom vårt eget skräp, trasslet, smärtan, ensamheten?
 

,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.