#metoo

Det är dags för männen att tiga och börja lyssna

REPLIK. Det kunde vara klädsamt för män i kölvattnet av #metoo att inte återigen ta utrymme och prata så mycket, utan försöka lyssna och se, anser Maria Isberg.

En debattartikel av Mats Hermansson hade rubriken "Nu måste församlingarna ta sitt ansvar".

Ja, nu måste kyrkan ta sitt ansvar! Jag förstår att intentionen i din debattartikel är god, och självklart håller jag med dig om att vi som kyrka alltid bör erbjuda samtal, och gärna göra erbjudandet synligt via till exempel Facebook.

Dock blir jag provocerad av att du som man tar dig rätten att beskriva min och andra kvinnors erfarenheter på det sätt du gör. Du talar om hur mycket skam vi känner, hur ”en massa energi går åt att ständigt trycka bort minnena”, hur vi ”oftast tvingas stoppa undan minnen för att överleva”. En god regel som själavårdare är att inte lägga på en konfident känslor som denna inte själv ger uttryck för, utan istället lyssna in (för att sedan eventuellt spegla och bekräfta).

Ja, det finns många kvinnor som varit med om traumatiska övergrepp som behöver bearbetas. Och ja, det sker ofta. Men det är inte det som är ”oftast”. ”Oftast” är att alla kvinnor lever i en struktur som tillåter och uppmuntrar till trakasserier och övertramp hela tiden. Till exempel att män med självklarhet tar sig rätten till ett utrymme som inte nödvändigtvis är deras, ungefär som du gör med din debattartikel. Vi lever i detta, vi slåss mot det, vi förhåller oss i det med styrka, mod, medvetenhet och kompetens.

Du skriver att kyrkan kan hjälpa kvinnor till försoning, och bli ”den väg framåt vi drömt om”. Återigen: tag dig inte rätten att berätta vad jag behöver! Alla människor är betjänta av själavård, oavsett vilken livssituation vi står i – men vad den handlar om eller kan leda till vet varken du eller jag. Det är en individuell process. Och vi behöver olika. I förhållande till #metoo behöver till exempel jag helt andra saker än själavård.

Jag behöver sammanhang som ser strukturer och vågar utmanas, och kvinnor som stödjer mig i kampen att förändra. Jag behöver få säga vad jag ser utan att bli tystad och förminskad. Jag behöver inte män som berättar vad jag behöver eller i sin stora godhet ”hjälper” mig genom att göra mig till någon de ska ta hand om och göra hel. Jag behöver inte berätta om mäns övertramp i ett slutet rum under tystnadsplikt – jag behöver peka ut övertrampen i fullt dagsljus och basunera ut dem i offentligheten, i kampen för förändring. Jag behöver vara förbannad – det räcker nu!

Din debattartikel lägger fokus på kvinnor, kvinnors behov och kvinnors roll. Detta är ett klassiskt mönster i debatten om mäns våld mot kvinnor, ett mönster som bidrar till förtrycket av kvinnan. I en bisats nämner du att vi bör se över vår egen organisation utifrån skadliga könsmönster, sedan är du raskt tillbaka i att berätta om kvinnors behov. Jag håller inte med dig om att ”framförallt handlar det om att tydligt finnas för alla som vill berätta”.

Jag menar att framför allt handlar det för kyrkan om att arbeta för att förändra förtryckande strukturer, såväl inom organisationen som i övriga samhället. Om att bli bättre på genusvetenskap, att se och bryta mönster, och att lägga fokus där fokus ska ligga. Så att vi inte i vår välvilja reproducerar klassiskt könsstereotypa mönster, som till exempel just detta att lägga fokus på den som blivit utsatt.

När du skriver om försoning och den där vägen framåt någon drömt om, blir jag faktiskt lite orolig vid tanken på att det som erbjuds kvinnor (de du talar om som har just ett behov av att bearbeta en viss händelse eller händelsekedja), ska mötas av människor som inte har en grundläggande kunskap om genusvetenskap, strukturella könsmönster, kvinnofridskunskap, traumahantering etc. Inget av detta ingår per automatik i utbildningen till diakon eller präst.

Självklart kan vi lyssna, och allmänmänskliga känslor och reaktioner kan vi känna igen och själavård kan vara en start. Men att lägga en process kring detta helt på det individuella planet, utan att se och kunna diskutera strukturer och mönster, tror jag ger högst begränsade möjligheter till befrielse.

Så: bra om kyrkan gör sig tillgänglig. Ännu bättre om vi gör det på ett professionellt sätt, med fokus på rätta frågor!

Och jag tänker att det kunde vara klädsamt för män i kölvattnet av #metoo att inte återigen ta utrymme och prata så mycket, utan försöka lyssna och se.

Mer inom samma ämne
#metoo
#metoo
#metoo
#metoo
#metoo
#metoo