Kyrklig samling kan beskrivas som navet i framför allt den svenska högkyrkligheten. Nu har prästen, docenten och den till nyligen mycket aktiva bloggaren Dag Sandahl skrivit dess hittills 60-åriga historia i bokform. Det är en berättelse om motstånd mot prästvigning av kvinnor, makt och längtan efter en annan kyrka.

Dag Sandahl konstaterar att källmaterialet är oöverskådligt, men boken är icke desto mindre välstrukturerad och välskriven, ja nästan på ett lustfyllt sätt, trots att författaren uppfattar materialet som bitvis deprimerande. Han låter läsaren följa Kyrklig samlings historia från starten inför kyrkomötets beslut om prästvigning av kvinnor 1958 fram till i dag.

Berättelsen flyter på bra, även om detaljerna är många och en del långa citat tynger läsningen. Till de särskilt intressanta inslagen hör hur dynamiken mellan den diplomatiske ordföranden, biskop Bo Giertz, och den mer öppenhjärtige domprosten G A Danell bidrog till att hålla samman de olika falangerna.

Ämbetsfrågan går som en röd tråd genom berättelsen, även om Dag Sandahl betonar att det egentligen handlar om förståelsen av signalorden bibel och bekännelse. När han blickar framåt menar han därför att rörelsens viktigaste uppgift i dag är att utmana MTD-religionen, Moralistisk terapeutisk deism, som han menar präglar Svenska kyrkan, snarare än den kristna bekännelsen. Det är då kyrkan åter kan bli Kyrka, med författarens sätt att uttrycka det.

Samtidigt kan han konstatera att det inte har funnits någon riktig enighet om bibelsynen ens inom Kyrklig samling. Att det lågkyrkliga EFS med en liknande syn på bibelordet har kommit fram till en annan tolkning när det gäller prästvigda kvinnor förstärker ytterligare den problematiken.

”Kvinnofrågan”, alltså kvinnors uppgift i kyrkan om de inte tillåts vara präster, behandlas flyktigt och ett genusmedvetet perspektiv hade sannolikt bidragit till en djupare förståelse av det skeende som författaren beskriver.

Boken hade då i ännu högre grad kunnat läsas som en berättelse om makt. I Dag Sandahls förståelse handlar det om hur staten utövar sin makt över kyrkan och gör den till något den inte är. Men läsaren får inget riktigt svar på hur Kyrklig samlings alternativ hade sett ut, mer än att kyrkan i högre grad skulle ha styrts av prästvigda män.

Dag Sandahl har skrivit ett intressant stycke kyrkohistoria för den som vill förstå Svenska kyrkans utveckling under 1900-talets andra hälft. Eftersom det är berikande med olika perspektiv kan bokens läsare med fördel komplettera med exempelvis Äntligen stod hon i predikstolen (red Boel Hössjer Sundman).

Jonas Lindberg

Ansiktena först. Sedan rösterna. Vittnesmålen från de sista överlevarna från Förintelsen stiger fram i utställningens halvdunkel. Lågmält, stilla men obönhörligt. Den mäktiga fotosviten Witnesses med 97 överlevare från Europas arbets-, koncentrations- och dödsläger, människor som på olika vägar kommit att leva i Sverige, visas på Kulturhuset i Stockholm till och med den 16 december.

Porträtten är tagna av fotograf Mikael Jansson, internationellt känd för glamorösa modebilder. I år stipendiat för Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. De svartvita bilderna är avskalade, nakna. Fotograferade rakt upp och ner. De förmedlar en stark mänsklig närvaro och närhet.

”En overklig del av historien har blivit verklig”, säger Jansson som kallar mötena ”omstörtande”. Fotograferingen gav berättelserna, vilket födde filmandet. En dokumentär är under arbete. I bokform finns katalogen, utformad som ett arkiv i kartong. Stora dagstidningsblad att veckla upp med vittnesmål och foton. Formen understryker det förflutnas chockerande aktualitet. Kongenialt är också Kulturhusets ruffa Galleri 5 som med fabrikskänsla och råa betongväggar bara tycks väntat på att få bära fram utställningen.

”Det som inte kan hända, kan hända. Sånt som har hänt en gång kan hända igen”, beledsagad av Hédi Frieds ord vid ingången, möter bilder av transporter, ankomst, väntplatsen till gaskamrarna, människor reducerade till fångkläder, skövlade liv, massgravar, högar av döda. Interfolierade med Mikael Janssons nytagna foton från Auschwitz blir det skedda visuellt kännbart. Ödsliga baracker bredvid överfyllda. Gapande Zyklon B-tunnor. Skor, skålar, koffertar, hår bildar stumma mönster. Och de av SS sprängda krematorierna rasar samman. Tiden hotar också Auschwitz.

Spatiöst öppnar sig galleriet för de mäktiga raderna av porträtt längs väggarna. I mitten står uppradade skåp mitt emot varandra. Bruna, tunga, enkla, stiliga, kantstötta. På varje baksida ett porträtt. Mellan skåpen mumlar röster. Den förlorade världen känns nära.

Filmade sekvenser är ihopklippta till ett videoverk. Ansikte. Namn. Läger. Berättarnas ansikten, kroppar, röster flyter i varandra som ett körverk. En tatuerad arm, ett pärlhalsband, en Davidsstjärna, en kippa. Åldrarna närmare 90 till 103, fem har avlidit. Flera har aldrig berättat ens för sina barn. Gör det med ord som, jag är över 90, överlevde, en plikt att berätta. Oförglömligt och gripande är mötet med de fasta, allvarliga blickarna.

Och orden stannar kvar:

De slängde de små precis som ved.

Auschwitz -Birkenau. Det gör ont i magen när jag säger det. Där har jag hela min familj.

Vi borde inte leva här vi skulle följa med. Det hade varit lättare. Man kan inte förlåta sig.

Döden kunde man nästan acceptera, men inte förnedringen.

Är jag överlevande? Ja, jag lever fortfarande.

Gatorna som finns i Auschwitz nu, de byggde vi. Vi satte gatsten.

Vi har stora familjer (…) Det är vår triumf mot nazisterna. Vi lever vidare i våra barn, och vår avkomma.

Ord skrivna i vitt på de betonggrå väggarna. Stiger uppåt likt rökslingor.

De sista rösterna väcker vördnad. Tacksamhet och ödmjukhet inför att de orkar vittna för världen, en ständigt ovillig lyssnare. Wittnesses innebär ett möte med det djupt mänskliga, det avhumaniserade och dess yttersta dåd. Ett memento för mänskligheten!

Foto: Mikael Jansson

Foto: Mikael Jansson