Vill man få uppmärksamhet eller visa sin makt kan man göra en parad, en kortege, ett intåg, ett uttåg. Ju större, ju fler människor, desto mäktigare. Henryk Sienkiewicz beskriver i boken Quo Vadis hur Kejsare Nero gjorde sitt uttåg från Rom mot sommarvistelsen i Antium femtio kilometer bort.

Här fanns – som i adventets evangelium – både åsnor och folk som strödde blommor på vägen. Genom Porta Ostensius kom åsnorna – 500 åsninnor. De skulle hinna fram och mjölkas så att Neros fru kunde ta sitt bad i åsnemjölk vid ankomsten.

Sedan kom en härskara nubiska livvakter med väldiga guldringar i öronen. Där kom vilda djur, som leddes i blomstervirade kedjor. Slavar kom bärande på dyrbara serviser, andra kom med tidens alla musikinstrument. En hel cirkus ingick i paraden, liksom skaror av vackra pojkar och flickor, ifall kejsaren ville förlusta sig.

Bakom soldater som ropade ut kejsarens stora betydelse, vilken också kunde läsas på de tavlor de bar, kom till slut Nero i en juvelprydd vagn dragen av sex arabiska vita hästar. Plufsig och sönderfestad.

Jesu intåg i Jerusalem är annorlunda. Så enkelt och alldagligt. Han kom på en åsna. Så liten att den benämns föl. Jesus rider inte ovanför folkhavet. Han rider i ögonhöjd med människorna. Det är värt att notera. När Jesus kommer nära kommer han jämsides i det mycket vardagliga, i det lätt förbisedda. På en åsna bland många. Eller i en minimal bit bröd och i några droppar vin i nattvarden.

Ändå utlöser hans ankomst en global lovsång. För det sista stycket väg till Jerusalem var, för medvandrarna från Galileen, valet av åsnan en signal. Just så ska Messias komma: I ödmjukhet och ridande på det enklaste och vanligaste transportmedlet. På en åsna. Profeten Sakarja hade förutsagt det. Från himmelen kommer den gudomlige utan minsta världsligt tecken på makt. Men sången väller fram, ”Hosianna Davids son …” Den ljöd i Jerusalem, den ljuder ut över jorden sekel efter sekel.

Neros uttåg är glömt, men mot honom som red på ett åsneföl stiger jublet och det har sin fulländning när nattvard firas och gudstjänstdeltagarna sjunger samma ord som steg till Jesus vid intåget i Jerusalem: ”Välsignad är han, som kommer i Herrens namn.”

En del har som prästen och dramatikern Kaj Munk och konstnären och evangelisten Eva Spångberg identifierat sig själva med åsnan. Ett djur som står bundet – är det jag vid adventstidens ingång? Skulle i så fall vara skönt att bli löst och förd till Jesus. Till och med överväldigande att få höra att Herren behöver sina åsnor.

Detta år är det möjligt att första advent begrunda mötet mellan Pontius Pilatus och Jesus när det gryr mot den dag då Jesus kommer att korsfästas. Jag har ibland tänkt mig in i hur det kunde vara att stå där och fråga sig vem av de två som eftervärlden skulle minnas. Jag hade säkert svarat: Pilatus. Han hade gjort karriär i det väldiga romerska imperiet, var inskriven i rullorna och hade tillgång till en politisk och militär makt av enorma proportioner.

Framför Pilatus står en vapenlös, redan misshandlad predikant från Galileen. Det är han som går till världshistorien. Pilatus hade varit fullständigt glömd om det inte varit så att han stod ansikte mot ansikte med Jesus denna aprilmorgon vid vår tideräknings början.

Jesus står där med en makt som inte är av denna värld. En makt som varken militärmakt eller mediamakt har en susning om ritningen till. Den makten är kärleken som lider. Den makten är oövervinnerlig. Den är mänsklighetens största hopp. Den kan dödas, men aldrig besegras. Den övervinner allt.

Bo Brander
präst