Bo Sandahl, domprost i Lund, är fast besluten att den judisk-kristna dialogen behövs mer än någonsin tidigare. ”Det räcker inte med dokumentet Guds vägar. Vi är inte färdiga med frågan”, säger han.
En resa till Jerusalem för 35 år sedan fungerade som en ögonöppnare för Bo Sandahl. Han hade läst teologi under många år, men under uppväxten i Örebro hade han aldrig mött en jude. Det judiska för honom var dött och irrelevant. Allt som hade med det judiska att göra uppfattade han som grått och tråkigt.
– Men när jag kom till STI, Svenska teologiska institutet, tittade ut över Jerusalem och gick till synagogan, då öppnades en helt annan värld för mig. Det skapade ett intresse som faktiskt förändrade mitt teologiska liv, säger han.
Efter den resan har han i princip varit engagerad i dialog på ett eller annat sätt och i fjol valdes han också till ordförande för det internationella rådet för kristna och judar, ICCJ, en paraplyorganisation där den svenska medlemsorganisationen är Samarbetsrådet för judar och kristna.
Behovet av att ha kontakt med den judiska traditionen, veta hur den har utvecklats och hur man tänker, delar han med många andra präster som sysslar med bibliska texter och teologi.
– Då ser man hur levande den är och hur väl insatta judar är i Nya testamentet.
– Judiska lärda kan det bättre än vad jag kan. De engagerar sig i frågorna. Och jag behöver inte ifrågasätta min tro för att jag pratar med dem. Tvärtom kan jag lära mig väldigt mycket om de bibliska skrifterna genom ett möte med dem.
Men det råder samtidigt en oförståelse för kristendomens judiska rötter. Ibland hörs röster om att man borde skippa läsningen ur Gamla testamentet i gudstjänsten. Samtidigt finns det ett intresse för judisk-kristen dialog i församlingarna, hävdar Bo Sandahl.
– Jag kan inte se att intresset avtar. Det finns ett intresse och ett engagemang. Samarbets-
rådet för judar och kristna, SJK, har 800 följare på Facebook. Så i grund och botten finns ett stort intresse för den judisk-kristna dialogen och de flesta inom kyrkan säger att det är en självklarhet för kristna att syssla med detta.
– Men vi saknar ett offentligt eller öppet samtal.
När Svenska kyrkan tar fram ett inomkyrkligt samtalsdokument som Guds vägar och som sedan antogs av kyrkomötet 2001, har man avgränsat frågan till en del av teologin och kyrkolivet. Det är på plats.
Men sedan tappar man frågan i stället för att lyfta in den i kyrkan, i arbetet med teologi och förkunnelse, menar Bo Sandahl.
Frågan om den judisk-kristna dialogen verkar behandlas styvmoderligt på flera håll. För inte heller när överenskommelsen mellan Lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan undertecknades häromåret fanns ett judiskt perspektiv med. Överenskommelsen blev en rent inom-kristen angelägenhet även om det enligt Bo Sandahl hade varit naturligt för de båda kyrkorna att lyfta det judiska perspektivet.
Även om det inte finns några röster inom kyrka och teologi i dag som skulle uppmuntra till antisemitism så spökar det som kallas ersättningsteologi – att Guds förbund med Israel inte längre är giltigt utan har ersatts av kristendomens nya förbund.
– Guds vägar säger tydligt att ersättningsteologin ska lämnas. Men detta hade behövt följas upp i studier. Vad betyder det att man ska lämna ersättningsteologin bakom sig? Vilka konsekvenser får det? Vad betyder det att Guds förbund med Israel fortfarande gäller?
Men återigen, det behövs mer arbete med intentionerna i Guds vägar, att kyrkan arbetar med frågorna som finns och att kyrkan fortsätter med processen. Då kommer det att få betydelse, tror Bo Sandahl.
Sedan Guds vägar gavs ut har också en rad dokument tillkommit, även judiska som Dabru Emet (ungefär Ord av sanning) som är en respons på vad som hänt inom kristna kyrkor runt om i världen. Det riktar sig inte specifikt till Svenska kyrkan men borde ändå uppmärksammas.
– Här står exempelvis att nazismen inte var ett kristet fenomen. Det får betydelse för hur vi ser på Martin Luthers uttalanden. Även ICCJ:s dokument A time for recommitment: the twelve points of Berlin, är ett sådant dokument som borde bearbetas. Så det finns många frågor att ta i och som är centrala. Kyrkan borde ha en arbetsgrupp för frågorna som kan föra arbetet framåt.
Att plocka ner frågorna på lokal nivå, kontraktskonvent och teologdagar på stiftsnivå, är också en möjlighet att låta frågorna om den judisk-kristna dialogen stå i centrum. En del har gjorts men mycket återstår, säger Bo Sandahl.
– Det är som om frågorna inte riktigt berör oss fastän det finns mängder av intressant aktuell forskning att ta del av, inte minst den som handlar om Paulus. Men om man ska få till en process måste det finnas människor som driver den. Och det finns det inte i Svenska kyrkan.
Om mötet med Jerusalem och STI en gång i tiden fyllde honom med stor glädje och teologisk lust är han mera bedrövad i dag efter avpolletterandet av Jesper Svartvik, innehavaren av Krister Stendahlprofessuren – något han också gett uttryck för på Kyrkans Tidnings debattsidor. Han tycker att Svenska kyrkan framöver behöver en strategi för att fortsätta det värdefulla arbete som gjorts vid STI.
– Visst ska vi vara i dialogen med islam, buddhism och andra religioner. Men den första dialogen måste vara med judendomen. Den måste ha en speciell ställning.
– Tänk så befriande och försonande för Svenska kyrkan det skulle vara att judar får höra den rösten som säger: vi vill ha gemenskap med er, vi vill samtala med er, vi välkomnar er in i vårt hus. Det skulle kunna vara STI, men det är inte längre en mötesplats som det en gång var, säger Bo Sandahl.
![]()
