Döden i vardagen

– För att arbeta nära döden måste man ha ett liv. Ett eget liv med familj, vänner, fritidsintressen. Utan det skulle man inte ha något annat att komma hem till och det vore svårt att orka med då.
Så säger Rosemarie Hultén som i 37 år arbetat på bårhuset vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Under de 32 senaste åren har hon haft sällskap i jobbet av sin syster, Solveig Wennerlöf.
– Jag hamnade här av en slump, berättar hon. Jag hälsade på Rosemarie och träffade hennes chef som undrade om inte jag också ville jobba här. Och till min stora förvåning sa jag ja, trots att jag var rädd för allt på den tiden, mörkrädd och rädd för döden.

Deras arbete går ut på att ta hand om kroppar som kommer in, registrera och placera dem i kylfack. De förbereder också avskedsvisningar för anhöriga och vänner och ser slutligen till att begravningsfirmorna får ut rätt kropp för kistläggning.
Systrarna stortrivs med sina jobb och har därför blivit kvar. De upplever det de gör som viktigt. Känner att någon behöver stå upp för de avlidna, försvara deras värdighet ända in i det sista.
– Man måste ha en frisk relation till det som vi sysslar med här. Man får aldrig trivialisera döden, säger Rosemarie.

Bårhuset ligger i källaren i det hus där patologen håller till. Ett rött tegelhus lite i kanten av det stora sjukhusområdet. Här finns en ramp som leder ner mot ett par dörrar där de långa svarta bilar som utför transporterna av döda, kan backa ner. Väl inne leder en korridor till det stora rummet med rader av kylar i rostfritt där kropparna förvaras.
– Vi har 216 platser i kylar och åtta i frysar, berättar Rosemarie. I frysarna förvaras kroppar som av olika anledning förändrats så att de inte kan ligga i de sex grader som kylarna håller. I frysen är det minus 22.
– Vi ser helst att kropparna hämtas och kistläggs så fort som möjligt. Ju längre tid de ligger kvar, desto större är risken för stora förändringar på dem. Och de kan komma snabbt trots kylan.
Problemen med långa tider mellan dödsfall och begravning är väl kända. När Kulturdepartementets begravningsutredning presenterade sitt betänkande Några begravningsfrågor för två år sen, tog den också upp ämnet.

I dag säger begravningslagen att ”stoftet efter en avliden eller en dödfödd skall kremeras eller gravsättas snarast möjligt och senast två månader efter dödsfallet”. Den tiden vill utredningen ska halveras till en månad. Samtidigt öppnar man för undantag om ytterligare en månad ifall anhöriga skulle ha förhinder eller om andra önskemål som särskild präst, kyrka eller lokal inte kan uppfyllas.

Sverige har i dag den längsta tiden mellan dödsfall och begravning i världen. I medeltal är väntetiden nästan tre veckor i landet som helhet medan Stockholm har hela 33 dagar.
Rosemarie och Solveig har sett det mesta av vårt beteende inför döden under de sammanlagt sjuttio år de jobbat på bårhuset. Och de kan berätta om hur vanorna förändrats.
– Förr betydde ett dödsfall oerhört mycket. I dag kan man undra över vad som är viktigast: jobbet och almanackan eller den avlidna.
– Hos oss här i Göteborg har antalet avsked av avlidna på bårhuset ökat de senaste tio, femton åren, berättar Solveig. Vid avskedet bereder vi kroppen, bäddar för den på en bår och kör upp den till något av våra visningsrum. Men eftersom många människor är så fruktansvärt upptagna, kan det ibland dröja väldigt länge mellan dödsfall och visning.

Solveig och Rosemarie tycker det är märkligt att just vi svenskar behöver så oerhört lång tid på oss för att genomföra de sista tjänsterna för en avliden. I både Norge och Danmark gäller en begravningsgräns på högst åtta dagar, i Holland ska ceremonin helst vara genomförd inom fem dagar och i ett så stort land som USA pendlar det mellan en och fyra dagar. Hur kan det komma sig att vi svenskar är så senfärdiga av oss?
– I andra kulturer går en begravning före en fulltecknad filofax. Ett dödsfall är viktigare än en konferens, en skidsemester, möt­en, kurser och affärsresor. Men hos oss har det blivit tvärtom. Vi får ständigt höra i telefon från anhöriga som inte har tid att kom­ma hit för att de jobbar eller ska på viktiga sammanträden, säger Rosemarie.

2007 gjorde dåvarande stifts­prost­en, biskop Eva Brunne i Stockholm, en undersökning av tiden mellan dödsfall och begravning i stiftet. 64 kyrkoherdar fick svara på frågor om de vanligaste orsakerna till varför det dröjer med begravningen.
Svaren visade att den långa väntetiden oftast beror på att anhöriga helst vill ha begravningsgudstjänst en fredag, i en viss kyrka och med en viss präst. Med tanke på att det dör drygt 90 000 människor Sverige varje år inser man lätt att alla inte kan få igenom sina önskemål.

Att Sverige numera är ett mångkulturellt samhälle har också inneburit stora förändringar i rutinerna.
– Svenskar är ofta väldigt kravlösa, medan folk från andra kulturer tvärtom tar mycket plats, säger Rosemarie. De vet av tradition precis hur det ska gå till. Och det är mycket som ska fungera. Graven ska vara grävd, tvagning, kistläggning och begravning ska helst ske samma dag. Dessutom tar sig sorgen väldigt olika uttryck. Man öppnar ventilerna och släpper ut känslorna i stället för att stänga dem inne.

Men för Rosemarie och Solveig på bårhuset är det viktigaste omtanken om de döda. Värdighet och respekt är nyckelbegrepp här och de gäller för alla som har ärende hit; läkare, chaufförer, begravningsentreprenörer, lokalvårdare.
– Det är så självklart egentligen, säger de. Det handlar om att göra ett bra jobb. Ibland kan det uppstå situationer där inte alla led går i takt. Då är det viktigt att regler finns och följa dem. Man kan aldrig nog understryka vikten av respekt för de avlidna.