Först efter ett sorgearbete öppnar vi oss för nya sätt att leva

Jag tänker ofta på romarriket. Jo, det är sant. När den diskussionen kom i gång på sociala medier tänkte jag först: Skönt, jag är inte ensam.

På ett sätt var det sant, det fanns fler som tänkte på romarriket. Det var bara det att de män som enligt vad som påstods tänkte på romarriket flera gånger i veckan inte gjorde det av samma skäl som jag. (Du som bott under en gråsten och sluppit alltihop kan hitta fenomenet med lämplig sökmotor.) För mig dyker romarriket nämligen upp när jag ser tecken på det som beskrivs i Lukasevangeliet, alltså tecken på att vi befinner oss vid tidens slut. Eller kanske snarare: Tecken på att vi befinner oss vid slutet för den värld vi känner, slutet av vår civilisation, slutet på den modernitet vi vant oss vid.

Jag ser de tecknen ganska ofta omkring mig numer, på nyheterna och i tidningar. Och genast är romarriket där. Jag får märkliga bilder på näthinnan av välbärgade män i toga och sandaler, män med makt som förströr sig, äter, dricker medan världen står i brand utanför. Samhället faller samman bakom marmorväggarna till den byggnad där de festar ostört. (Jo, jag läste mycket Asterix under en period, så tänk Albert Uderzos romare.)

Att alla som tänker på romarriket inte tänker på civilisationens slut innebär inte att inte många andra gör det. Det har kommit många böcker på temat de senaste åren.

En av dem är Vanessa Machado De Oliveras Hospicing modernity (2021). Budskapet är långt ifrån sockersött. Hon konstaterar att vi i välbärgade västländer tar mer än vi ger, vi vaccinerar oss med positiv självuppskattning samtidigt som vi fortsätter att göra skadliga val. Vi orsakar irreparabel förödelse för de ekosystem, livsmiljöer och varelser vi delar vår planet med. Dessutom, säger hon, stannar de flesta försöken att förändra den ohållbara livsstilen på ytan. Det är därför hennes bok heter just ”hospicing modernity” – det är dags att på allvar sörja moderniteten som vi känner den.

Det är först efter ett ordentligt sorgearbete som vi kommer kunna släppa taget och öppna oss för nya sätt att leva.

Dougald Hines (At work in the ruins, 2023) menar även han att den västerländska kulturens framfart över folk och marker nått vägs ände. Nu riskerar vår kultur att gå samma öde till mötes som de koloniserade kulturerna gjorde när de föll offer för vår omättliga hunger, skriver han. Men precis som Machado De Olivera tycker han inte att vi ska fly moderniteten förrän vi lärt av våra misstag. Slutet, ruinerna, behöver vårdas och omhändertas så att mänskligheten kan ta lärdom av det våld den utsatt sig själv och resten av naturen för.

Och där någonstans anas vändningen, precis som i Lukasevangeliet.

I evangelietexten står det om tecken som visar sig ”i solen och månen och stjärnorna” om ”ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån.” Det beskrivs hur människor ”förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas.” Det är en skräckvision av tidens slut. Men precis som i böckerna jag nämnde anas, i katastrofen, också en ny början. Slutet på en värld innebär början på en annan. I Lukastexten avslutas den skräckinjagande visionen också med ett helt annat tilltal: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Att orka se och acceptera tillvarons förgänglighet är grunden, först därefter kan ögonen öppnas för den som gör världen ny.

Så kanske vilar något trösterikt i mina ödesmättade tankar på romarriket. Den tyska, lutherska teologen Dorothee Sölle sammanfattar det bibliska budskapet och kärnan i Hines och Machado De Oliveras böcker: ”Så länge mina händer är upptagna vid att hålla fast i något, kan jag varken ge eller ta emot.”