Spännande självreflektion kring vägen in i livslångt lärande

När jag fick Var är Jesus? i min hand så väcktes frågan i mig: Vad minns jag själv från min egen tid som konfirmand? Jag som kom från en näst intill sekulär barndom och bakgrund. Förkunskapen var låg. Men jag hade ändå mött diakonen Kors Anna på daghemmet och spelat Jesus Christ Superstar som musikal i skolan.

Jag minns inte mycket, ärligt talat inte något, fast ändå så mycket som kom att förändra mig från den tiden. För lärandet om kristendomen och ­Jesus minns jag typ ingenting och vad diakon betyder lärde jag mig långt senare.

Och samtidigt, som boken också belyser, så väcktes där, under min tid som konfirmand, en relation till kyrkan som sammanhang där jag fick vara den jag är i lek och allvar. En gemenskap, ett uppvaknade av att vara en del av något större som bär.

Boken är en analys av konfirmandernas egna berättelser och upplevelser av sin konfirmationstid. En viktig analys om vad vi står i just nu som kyrka men som kanske de senare årtiondena varit gällande; Konfirmandens icke befintliga förförståelse av det kristna språket och berättelserna, personerna och teologin.

Och hur svårt det kan vara att ta till sig den kunskapen och att den har något att göra med mitt liv. Här har vi ett ansvar som kyrka, menar Caroline Klintborg, att ta ansvar för att också lära.

På ett sätt gör vi det så bra, i hur konfirmander upplever sin tid. Gemenskapen och att förmedla den kristna människo­synen om att vi är tillräckliga som de vi är. Utmaningen är enligt boken att det endast är det konfirmanden får med sig. Få finner förståelsen och kunskapen om de uråldriga berättelserna, rummen och traditionerna och att de handlar om konfirmandens liv. Där brister vi tydligen. Vi lyckas inte koppla samman den kristna tron med livet här och nu.

Genom boken blir det tydligt för mig det jag länge själv känt skava i mitt eget arbete med ungdomar och konfirmander; hur ska man få med allt?! Alla viktiga berättelser, Jesus, döden och vad händer sen, och vad betyder synd egentligen? Samtidigt som det översta och mest angelägna ofta är grupprocessen, hemlängtan, en trasig vänskapsrelation, en förälder som inte finns där (listan fortsätter).

Jag tycker boken landar i något spännande och egentligen självklart. Hur talar vi ledare om vår egen tro i vårt liv? Hur är det bland oss anställda i församlingen? Hur förenar vi tro och liv och hur blir vi förmedlare av tron? Och det är faktiskt just i vittnesbörden om tron som jag själv bär minnen. Där människor av kött och blod har berättat om hur deras liv förändrats genom deras tro. Att dela tron. Modet att göra det behöver vi nog mer av.

Boken rekommenderas av mig att läsa som självreflektion för den som arbetar med barn och unga för den väcker frågor och utmaningar som vi behöver anta som kyrka. Jag rekommenderar den för arbetslag och församlingar att läsa tillsammans, för konfirmationsansvaret bör inte bara vila på några få och utövas under ett år.

Det är en församlingsangelägenhet och vi behöver se konfirmationstiden som en portal in i ett livslångt lärande, som en ”språkkurs för nybörjare”. Men sen vill vi ju resa också och praktisera våra färdigheter.

Det är ju först då vi landar i det livslånga lärandet (läs tron) … Det som också kommer att handla om våra liv.

Karin Aldén