Jans val: leva eller svälta ihjäl

Minst tusen situps om da­gen och minimalt med mat. Fotografen Jan Nord­ström, 34 år, drabbades av anorexi – en sjukdom det varit tyst om när det gäller män.
Han tycker sig se att unga män i dag blivit allltmer fixerade vid sina kroppar, på samma sätt som man länge pratat om unga tjejers utseendefixering.
– Du behöver bara gå till närmaste gym får du se. Det är inget fel i att träna och äta nyttigt. Men när det blir det enda du tänker på, då blir det lätt som en drog, en demon som tar över ditt liv.
Jan Nordström vet vad han talar om. När han var sjutton år gammal drabbades han av anorexi. Det började med att en flicka Jan var kär i inte var kär i honom. I ett försök att få henne att bli kär i honom bestämde han sig för att bli vältränad och få en sån där tvättbrädemage som syntes i reklamen.
– Jag tänkte att det var  för att jag inte såg tillräckligt manlig ut som hon inte ville ha mig.

Han började springa flera mil i veckan, gjorde tusen situps om dagen och började äta allt mindre, mest sallad och bönor för det hade han läst i tidningarna att man skulle äta om man ville gå ner i vikt. Förut hade han aldrig tänkt på maten. Han älskade tårta och pizza. Men nu med en superstrikt diet, rasade han i vikt.
Hans mamma tog med honom till en läkare som sa att han led av ätstörningar. Men det kunde han inte ta in.
– Man blir ju sån, får en förvrängd bild av sig själv. Jag såg ut som ett skelett, men tyckte fortfarande att jag var tjock, särskilt magen dallrade av fett. Det var som en inre kall mansröst som hela tiden sa att jag inte dög.
En dag stötte han ihop med en gammal tjejkompis som hade bott utomlands under det år han blev sjuk och nästan försvann. När hon fick se honom där på torget tappade hon helt masken och började storgråta.
– Hennes reaktion var så äkta. Och just därför var hon den första som bröt igenom in till mig och fick mig att börja förstå att jag var sjuk.
Då vägde Jan Nordström 45 kilo till sina 190 centimeter.
Ofta tycker han att vi är för försiktiga när vi möter någon som vi ser inte mår bra. Av blyghet eller rädsla för att såra, säger vi ingenting. Men det handlar om att visa medmänsklighet, att våga fråga en vän eller arbetskamrat: ”Hur mår du egentligen?”. Även om risken finns att man blir bortstött eller bemött med aggressivitet.
– Vi måste visa varandra att det inte är så lätt att vara människa.
Vi träffas i Jan Nordströms hem i Kalmar, ett stenkast från havet. Hans kreativa, lilla lägenhet är en kombinerad bostad, konstateljé och bokupplag för hans fem diktsamlingar som han gett ut på eget förlag.
– Jag gillar den här kombinationen, för mig är mitt jobb också min hobby. Ibland när jag kommer i gång med att skriva, fotografera eller måla så vill jag bara hålla på med det. Det läker min själ.
Sedan 2006 har han varit sjukskriven på heltid. Men nu har han börjat arbeta på deltid.

Som Jan Nordström ser det handlar anorexi framför allt om kontroll och självbestraffning. Vi lever i en tid när kroppen betyder så mycket. Vi ska visa upp oss och duga.
– Men kroppen är ju faktiskt bara ett skal. Så önskar jag att vi kunde tänka mer.
Än räknar sig inte Jan som frisk och han vet inte om han någonsin kommer att bli det. Han liknar sjukdomen vid alkoholism.
– En del killar går ut och slår ner andra på stan. Jag vänder allt inåt. När jag blev sjukskriven kände jag mig nednött in på bara benen. Jag hade levt så hårt i så många år. Jag var tvungen att välja: att fortsätta leva eller svälta ihjäl.
Jan Nordström ger intryck av att vara en både vänlig och superkreativ person, både skör och stark på samma gång. Om han skulle beskriva sig sjäv, säger han att han kanske är lite för trevlig för sitt eget bästa.
Han har varit expert på att inte visa hur han mår. Ibland tänker han att han liksom saknar det där nödvändiga filtret mot omgivningen. Det där som gör att man kan skydda sig.
– För mig går allting rakt in. Jag tycker det är svårt att värja mig när jag ser orättvisor eller vet att människor inte har det bra.
Samtidigt är han väldigt kritisk mot sig själv och har ofta tyckt att till exempel hans foton inte varit tillräckligt bra, trots att folk berömt hans reportage.
Som barn var Jan Nordström extremt blyg och hade svårt för att lära sig läsa och skriva i skolan. Han började tidigt fundera över de stora existentiella frågorna, som meningen med livet och varför just han fötts. Att skriva dikter blev hans sätt att formulera sina tankar.
Skapandet är för honom läkande, det handlar om ren överlevnad. Det hjälper honom att ta makten över det svåra och inte låta sjukdomen styra hela hans liv.

Jan Nordström hoppas att hans berättelse ska kunna hjälpa andra i samma situation. Det var inte så länge sedan som han själv för första gången läste på nätet om en annan man som brottats med samma problem.
– Det finns nästan ingenting skrivet om manlig anorexi, det är nästan som att vi inte finns.
Jan Nordström fyller på våra kaffekoppar och ursäktar sig att det inte finns något mer än frukt på bordet.
– Jag håller på att lära mig att äta igen. Det är precis som för ett litet barn, jag får öva mig och ta små, små smakbitar. Det går långsamt.
Förut drog han sig undan socialt umgänge för risken att de skulle bjuda på mat eller fika. Han lärde känna en familj som han trivdes väldigt bra tillsammans med, men där en stor del av deras liv handlade om att laga och bjuda på mat. Särskilt födelsedagsbjudningar var svårt. Det  kunde han inte hantera. Och blev han bjuden på middag och det var efterrätt, var han tvungen att ge sig ut och springa när han kom hem. Ibland var han ute och sprang till två på nätterna.
Nu försöker han lära sig att gå långsamma promenader i stället för att springa tills han får blod-­smak i munnen. Hans läkare har sagt åt honom att han ska gå ut och gå för att det är skönt och försöka njuta av allt det vackra som blommar nu på försommaren.
– Men ibland känns livet tomt. Jag är ju så van att fylla min tid med träning och tankar på vad jag ska äta och inte äta.

När Jan Nordström ska sammanfatta vad som hjälpt honom att trots allt orka fortsätta leva, säger han att han fått mycket bra hjälp av sjukvården. Nu går han regelbundet i terapi och får hjälp av en läkare att prova ut en medicin som fungerar. För honom betydde det mycket när sångerskan Cajsa-Stina Åkerström gick ut och berättade att hon åt antidepressiva mediciner för sina depressioner.
Jan Nordström tycker att det är konstigt att vi fortfarande har så svårt att prata om själsliga sjukdomar. Att vara sjuk i själen borde inte vara det minsta skamligt, säger han bestämt. Varför ska man skämmas om man får anorexi  men inte om man bryter benet eller får hjärtinfarkt?

Anna Hedenrud